Snittet - min förlossning del 3

Det är några saker jag inte kan släppa med förlossningen för sju veckor sedan.
Jag känner sån enorm kluvenhet inför de som jobbade i operationssalen den dagen. På ett sätt beundrar jag dem, det är helt sjukt att de står där varje dag och välkomnar bebisar och mammor till världen. På annat sätt känner jag att det är så konstigt det där att för dem är det vardag, för mig var det dagen då jag blev mamma. Åh, jag tänker på alla barnmorskor i världen, sådant jobb de har. Oerhörd glädje i de flesta fall och oerhörd sorg när det går fel. Det går knappast att åka hem efter en arbetsdag som barnmorska och tänka att jaha, en sådan tråkig dag det var idag...
Jag har inget ont att säga om någon av barnmorskorna på Kvinnokliniken, vi fick bra vård före snittet och efter snittet och vi fick tycker jag bra guidning inför bebislivet. Men ändå känner jag att amningsrådgivningen, den kan de bättra på. Amningen började ju till vår stora glädje fungera utan problem trots att jag gavs en amningsnapp direkt i första amningen utan att det förklarades varför eller sades att den här ska du sen göra dig av med så snabbt som möjligt för den gör mer skada än nytta i många fall. Nappen blev jag sedan av med efter två veckor eller så när jag själv började läsa på om den och fattade att sluta använda den. Men amningen funkade alltså för oss nästan direkt, så kanske behövde vi inte så mycket stöd heller, hoppas att de som behöver det får det. För oss var det mera som att barnmorskorna, om de råkade komma in mitt under amningen, sa att det ser bra ut eller pröva den här ställningen istället och så flyttade de bebisen i någon konstig ställning som inte alls kändes bra (men det kan de ju inte veta, amning handlar ju om teamwork mellan mamma och barn - och pappa! -så de kan bara föreslå saker och sedan kan man förkasta förslaget om det känns illa).
Lite kan jag ju fundera på det där med att A fick ersättning på flaska under de första dagarna på grund av sockret. Det var ju alltid vi själva som gav det, ingen tvingade oss, men vi uppmuntrades ju att göra det för att han var stor och sockret under de första dygnen nu och då var lågt ("ni får snabbare åka hem om sockervärdena är bättre" sa den ena barnmorskan). Han blev aldrig förvirrad av det, men det finns ju bebisar som blir det, som inte vill ha bröstet längre efter ett par flaskportioner. Och då är det ju synd om de inte på bb kan varna för det här, kanske föreslå att ungen matas med sked eller dylikt istället (det handlar ju om väldigt små portioner de första dygnen).
Själv fick jag ju mer än utmärkt vård efter snittet, alla var så stöttande och hejade på mig att stiga upp, röra på mig, sade att jag ser så stark ut och peppade på alla sätt, och det var såklart underbart. Maten var god, rummet var rent, all personal var trevlig och tja, det var överlag hur bra som helst på Kvinnokliniken. Vi fick ju också sådan oerhörd perspektiv på A:s bebistid tack vare att han föddes där. På Kvinnokliniken sköter de ju nu bara de svåraste fallen och så då de planerade snitten, så vi fick verkligen se allt. Bland annat råkade jag se att en bebis hade en tresiffrig födelsevikt... Då uppskattar man ju liksom ännu mer det faktum att A föddes frisk, pigg och kry, alltid har velat äta, skiter och sover och är för det mesta nöjd med livet.