När Alexander föddes och jag hörde anestesiläkaren säga poika tuli rusade en massa känslor genom min kropp. Både jag och T och en massa människor omkring oss hade varit säkra på att det kommer en flicka. När A sedan lades på mitt bröst i de där få sekunderna före han fördes iväg för tvätt, vägning och matning tittade jag på honom och funderade att jaaha, hur tar man hand om en pojke?
Nu är han 8 veckor gammal och det känns så självklart att just vi skulle få en pojke. Han är min favoritmänniska just nu och det är så underbart att just jag är mamma till just honom. Jag hade aldrig drömmar om rosa klänningar och lockar i håret och leka med barbiedockor, jag skulle aldrig tvinga in ett barn i en sådan mall. Men det kändes som att jag vet hur det är att vara flicka, alltså kan jag bättre uppfostra en sådan. Nu inser jag att det handlar inte om något sådant det här med att uppfostra. Det handlar om att ge trygghet och kärlek och vara en rollmodell. Alexander ska få vara just den han är och jag ska vara just den jag är och T ska vara just den han är och tillsammans ska vi kick some ass! Om det är något jag tänker hålla fast vid så är det att A ska få vara sin egen lilla person. Han ska inte tvingas in i någon mall för hur han borde vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar