Kroppen då, nu och sedan del 2

Det känns som en evighet sedan jag skrev inlägget om min syn på kroppen före, under och efter graviditeten. Känns som om det är dags för en uppdatering, såhär efter förlossningen, trots att lite har hänt med mina tankar.
Jag skriver inget om vikt i den här bloggen, men känner du att du ändå inte orkar med kroppshets kan du sluta läsa efter nästa mening. Jag älskar min kropp för vad den kan göra och det tycker jag du också ska göra (med din egen kropp, min kan du strunta i).

Jag är ledsen över att kroppen aldrig fattade att det ska födas ett barn. 15 dagar över bf var jag ju när A plockades ut och då hade jag inte haft en enda sammandragning eller annat tecken på förlossning. Jag försöker trösta mig med att kroppen var smart och fattade att han inte ryms ut nedre vägen och det därför aldrig började hända något.
Däremot är jag glad och tacksam över att kroppen klarar av att ge näring åt A. Han har levt och växt på bröstmjölk sedan han var några dagar gammal, alltså i 10 veckor  nu, och det betyder mycket för mig. Det är fantastiskt hur kroppen fungerar och producerar allt det som den här lille mannen behöver för att växa och må bra. Ibland när jag drar i brösten för att få till en bra ställning, eller när jag sover för 3:je timmen i samma ställning på natten funderar jag på om amningen kommer att synas och kännas i kroppen för alltid, men så tänker jag att nu är nu och sen är sen. Det påverkar inte mitt liv negativt nu så jag kan ta problemet när det uppstår. Jag har också fått ett helt annat förhållningssätt till brösten. De är A:s kylskåp för tillfället, inte alls lika sexuellt laddade för mig längre.
Jag har ju ärr på kroppen efter graviditeten och snittet som aldrig kommer att försvinna men jag tänker att det får synas att jag är mamma. Livet sätter sina spår och vill man undvika att dö med spåren får man nog dö mycket ung. Jag använder fortfarande mammajeansen när jag inte går omkring i mjuka byxor eller mammaleggings hemma. En gång prövade jag ett par vanliga jeans och de gick fast, men det kändes bara jobbigt eftersom de hamnade precis över snittet och jag är semi-känslolös där fortfarande. Men jag har inte bråttom, mammajeansen är snygga och bekväma så jag fortsätter använda dom så länge jag behöver.
Jag har ju gått promenader nästan alla dagar sedan vi kom hem från bb, men nu längtar jag efter att få fara på någon svettig gruppträningstimme, helst en gång i veckan. Jag har också funderat på att börja simma. Och det är helt enkelt för att jag älskar att använda kroppen, jag mår bra av lite muskelträning och av den där ena timmen per vecka då jag bara tänker på mig själv, här, just nu. Jag har funderat att börja med lite hemmaträning först, sedan kanske flytta mig ut i riktiga världen. Det handlar ju också om att A måste klarar sig en dryg timme med bara pappa om det ska vara möjligt för mig att träna och det är inte riktigt aktuellt just nu. Men läget kan förstås vara ett annat när som helst.

Summa summarum: Jag mår som före graviditeten, har knappt ont längre i snittärret och har minst lika bra kondition som då. Jag kan berätta att konditionen inte har en chans att försämras när man alltid går och knuffar på barnvagnen då man är ute... Enda skillnaden är att jag nu har lite mindre muskler, men det är lätt åtgärdat när vi som familj är redo för det. Ärren på kroppen kommer att finnas kvar, men det har jag accepterat. Kroppen är fantastisk.

Sist: en selfie. Så här ser jag ut en fredagsmorgon i mina hemmakläder. Mamma till en 10 veckor gammal son.