Våra sovrutiner från att A föddes tills idag

Jag har länge planerat att skriva ett inlägg om hur A har sovit, var, hur mycket och hur vi har försökt tänka kring sömnen. Here goes.

När jag var gravid tänkte jag som så många andra att bebisar ska minsann sova i sin egen säng från start. Jag vet inte riktigt varför. Kanske var det en rädsla för att bebisen aldrig vill bort eller för att kväva bebisen eller för att det skulle bli för tajt och trångt. Så föddes A och första natten på bb var jag trött, hade ont, det var omtumlande och jag ville att mjölken skulle stiga så jag sov halvsittande med A stödd av ena armen, han fastklistrad i bröstet. Det var första natten tillsammans och första natten vi samsov. Andra och tredje natten såg lika ut. Om dagarna hade vi stundvis A i den där plaastbaljan men inte trivdes han där, korta stunder slumrade han, ibland också på pappas bröstkorg så jag fick lite paus.

När vi kom hem sa jag att vi tar honom bredvid oss, enklast så. Jag är lat och bara tanken på att sätta mig upp och amma 3 gånger i timmen kändes obekvämt, jobbigt och farligt för jag var rädd för att somna sittande med A i famnen. Så han "flyttade in" i vår säng från första natten hemma. Jag bunkrade upp med dynor och grejer och så sov jag med honom fast i bröstet och flyttade honom till andra sidan nu och då. Jag har ingen aning hur ofta han åt om nätterna den här första tiden, eller någonsin för den delen, men jag sov i alla fall som aldrig förr. Jag är ju van att jobba skift, vilket innebär oregelbundna sovtider, men nu gick vi i säng ungefär samma tid varje kväll och jag fick sova så länge jag ville om morgnarna. Det här ledde till ett läge där jag faktiskt sov massor, mer än på flera år. A fick vara uppe med oss (jag satt i soffan med bröstet framme och A i famnen och han sov/åt om vartannat) och visste dessutom från första stund att natt betyder sova (kanske delvis för att han är ett höstbarn?) så det enda han gjorde om nätterna var att sova och äta, inte som andra barn som är mer vakna på natten. En period när han var riktigt liten hade han svårt att komma till ro om kvällarna men det hjälpte oftast att släcka allt och bara låta honom suga på bröstet i sängen tills han somnade.

Jag läste på lite om samsovning och jag lärde mig också massor om frågan i och med att jag gick med i den utmärkta Facebookgruppen Imetyksen tuki ry (på finska, på svenska finns Amningshjälpens slutna grupp) där alla hjälpmammor rekommenderar samsovning samtidigt som jag intuitivt förstod att A är tryggast med oss. Jag prövade aldrig ens att lägga honom i spjälsängen (som vi hade stående i vårt sovrum bäddad och klar från långt före han föddes).

Om dagarna somnade han vid bröstet, alldeles i början sov han ju massor på det viset, eller i vagnen så länge den rörde på sig. När han var riktigt nybakad kunde han också somna på sin pappas bröst medan jag till exempel var ute med hunden, men det upphörde i något skede. Ibland la vi honom i FPA-lådan men där trivdes han i typ 3 minuter och började sedan gnälla. Han var alltså en riktigt normal bebis som inte vill ligga ensam utan ha antingen mamma eller pappa nära, som det ska vara. Jag har ingen koll på hur långa tupplurer han tog om dagarna, men jag minns att det längsta han sov alldeles i början var 3-4 timmar och att tiden sedan blev kortare och kortare. Han har alltid varit en nattsovare men inte en dagsovare.

Både jag och T var nöjda men visst tänkte vi ibland att i något skede måste vi väl ta fighten. Men vi tog ingen stress. När A var kring 4-5 månader var vi ändå på en föräldraträff där de andra talade om hur deras bebisar sover i sin spjälsäng, hur de till och med somnar själva och jag berättade lite skamset (nu i efterhand kan jag inte förstå varför jag skämdes så för jag har ju bara lyssnat på A:s behov hela tiden) att A är uppe med oss tills vi går i säng och sedan tar jag honom bredvid mig och så somnar vi tillsammans. Jag kände nästan en panik, herregud alla andras bebisar sover ensamma, A kommer aldrig att lära sig!!! men samtidigt tyckte jag det var och är något av det mysigaste som finns att samsova. Jag älskar att ha A nära. Men det var någonstans här jag sa till T att kanske vi måste börja öva med honom så han lär sig sova ensam i sin säng någon dag.

Så jag började öva. Jag gjorde så att jag ammade A men sedan försökte lägga ner honom i spjälsängen. Jag försökte också om kvällarna lägga honom i spjälsängen så han skulle sova där ens en stund och jag och T kunde få egentid. I början var jag på tok för ivrig och förväntade mig att A plötsligt skulle sova ensam långa stunder genast. Det resulterade i att både jag och A grät och T tyckte väl jag hade blivit knäpp. Snart gick det bättre och bättre och när A var kring, tja 7 månader kanske kunde jag om kvällarna amma honom till sömns, lägga honom i spjälsängen, gå in och amma ett par gånger när han vaknade och sedan inför natten ta honom till vår säng när han vaknade (ofta kring tiderna vi gick och lade oss). Jag försökte och försöker fortfarande lägga honom kring 20 och så vaknar han ofta allt mellan en och tio gånger tills jag och T går i säng och då får han oftast komma mellan oss. Nu när han är 9 månader har han fortfarande inte sovit en hel natt i sin egen säng, men han kan sova där till någongång mitt i natten om vi har tur. I dagsläget sover han alltid mellan mig och T, det blev för farligt för mig att ha honom på kanten trots en stor amningsdyna som mur, jag vänder mig alltid mot mitten när han behöver bröstet eller buff på rumpan. Visst blir det trångt och varmt men jag vet att vi alla just nu sover bäst så. Det är något otroligt mysigt med de där små händerna som smeker en på ryggen eller handen och de där små fötterna som sparkar en i revbenen. Nå nej, det är inte alltid det, man behöver inte älska att samsova! Om morgnarna vaknar A allt mellan 6.15 och 7-någonting.

Snabbt insåg jag också att A:s dagssömner verkligen bara är 30 minuter långa och inom kort hade vi fått en rutin: en förmiddagssömn kring 2 timmar efter uppvaknandet på morgonen och en eftermiddagssömn kring 3-4 timmar senare. Fortfarande sover A ibland i vagnen, ibland i bilen, ibland i sin spjälsäng och ibland någon helt annanstans beroende på vad vi gör, oftast cirka 30 minuter men ibland (väldigt sällan) upp till några timmar. Vi har också hittat nya sätt att natta/söva honom utan att jag måste amma honom eller han måste befinna sig i vagnen/bilen. Han kan nämligen somna också genom att en bara vaggar honom och sjunger lite försiktigt, alltså håller honom i famnen och vaggar fram och tillbaka och mumlar på en trudilutt (som T kommit på). Det tar allt mellan 2 och 10 minuter så sover han som en baby (oftast).

Jag tror att det mest handlar om mig nu. Jag tror att A skulle kunna sova en hel natt i sin spjälsäng, med små amningspauser, men jag är fortfarande bekväm och väljer att ta honom bredvid mig när han vaknar så jag kan sova vidare istället för att sätta mig upp. Målet är väl att han så småningom ska sova i sin säng i eget rum men vi är inte där ännu. Sannolikt ska vi försöka lära honom det nu i augusti, vi får se. Jag vill inte att han ska gråta sig till sömns och jag tänker aldrig låta bli att svara på hans behov. Så länge han vill ha nattamningen får han ha den i den mån det är möjligt.

Samsovning är tryggt. Lyssna inte på alla som förfärar sig över att du kommer att lägga dig på bebisen. En vuxen, frisk människa gör inte det (om inte hen intagit starka mediciner eller alkohol), lika lite som en vuxen, frisk människa faller från sängen. Varför? För också när du sover vet du var du har sängkanten och också när du sover vet du var bebisen är. Jag rekommenderar alla föräldrar att samsova åtminstone bebisens första tid i livet. Det är mysigt och det tryggaste som finns för bebisen. Att sova ensam är onaturligt för nyfödda, de har varit 9 månader i magen och det tryggaste som finns är mamma och pappa och så ska de ligga ensamma i en kall säng? Nej, det är helt enkelt inte så det är meningen att vara. Och bebisar lär sig sova ensamma trots att de samsovit första tiden. Allt handlar om förändring med så små. Saker förändras hela tiden, också bebisars sömnvanor. Samsovning är också det absolut bekvämaste för en mamma som ammar, du kan sova medan du ammar (och ammar gör du i regel oftare än du blinkar den allra första tiden).

Du skapar inte ett bortskämt barn genom att möta barnets behov. Du skapar ett tryggt barn. Ett älskat barn. Ett barn som får sova gott och föräldrar som får sova gott. Det enda en bebis begär är en varm, trygg famn och mjölk. Neka inte ditt barn det. Slappna av som förälder, det är också viktigt. Och kom ihåg: ditt barn, ditt beslut. Låt ingen annan säga åt dig hur du ska göra. Och om du samsover och någon kritiserar det, svara med att du vill erbjuda det bästa för ditt barn och du vet att samsovning är det bästa.

Frågor? Fråga gärna! Men det här är vårt första barn. Vi är inga experter, bara föräldrar. Utvilade föräldrar med en bebis som hela livet sovit bra, tycker vi!