Hush Baby - liten recension

Jag funderade länge vem en kunde jämföra Johanna Holmström och hennes Hush Baby med. Och så kom jag på det. Stämningen i boken påminner väldigt mycket om stämningen i Kaj Korkea-ahos Grästet är mörkare på andra sidan. Inte för att en nödvändigtvis måste jämföra två, men för att ge dem som inte ännu läst den förstnämnda en idé om vad som väntar. För du ska läsa den!

Under första hälften av boken kunde jag knappt lägga den ifrån mig. En riktig pageturner är det här. Tyvärr, tyvärr måste jag säga att slutet känns lite abrupt och liksom som att läsaren blir snuvad på konfekten. Jaha, var det så? Det fattade jag aldrig. Slutet är överraskande, men jag kan liksom tycka att det är en dålig sak för jag kunde aldrig som läsare förstå att det var hitåt det barkade. Eller så måste jag skylla det på att jag typ aldrig läser ostört utan alltid har en bebis antingen rivande i bokens sidor eller smakande på kaffet jag dricker som kyytipoika. Jag kan också tycka att karaktärerna är ett par för många, det hade eventuellt räckt med några färre, för mindre förvirring.

I det stora hela är det här ändå som sagt en riktigt spännande thriller som suger in en totalt. Blodisande är ingen överdrift. Om jag bodde i Sibbo så skulle jag inte våga gå ut längre... Boken blandar psykologi, horror, detektivarbete, barndomstrauman, romantik, fult spel och ond bråd död allt i ett. Även om handlingen utspelar sig på ett geografiskt litet område så blir det aldrig tråkigt, handlingen stagnerar aldrig och nästan allting känns trovärdigt.