Julgubben, tomten, julfar, julbocken. Kalla honom vad du vill men ska vi vara riktigt ärliga så finns han ju faktiskt inte. Något som en predikant i Österbotten nyligen avslöjade för en skara småbarn och sedermera har fått ta redigt med skäll för.
För några år sedan var jag tvärsäker på att jag inte skulle låta mina barn tro på julgubben. Nej, klapparna köps och hämtas av släktingar, vänner, vem som nu köper dem och så ska man säga tack för dem och lära sig uppskatta att folk lägger ner tid och pengar på att skaffa julklappar till en.
Men jag har tänkt om! Jag har blivit äldre och visare och insett att det är en del av att vara barn att tro på ditt och datt och hitta på saker och fantisera. Så mitt/mina barn ska få tro på julgubben om de så vill, där ska jag inte stå i vägen. Jag kommer inte att försöka övertala A att tro på julgubben men om han säger att mamma vet du vad? det finns en julgubbe som hämtar julklappar till barn på julafton så kommer jag att säga säger du det? hur ser han ut då? Det här utesluter ju förstås inte att barn lär sig vara tacksamma för gåvor de får, det inser jag.
Jag tycker inte det är någon vuxen människas plats att säga att nu hörni alla barn ska ni sluta tro på julgubben. Och det var ju inte heller så som predikanten sa. Jag tycker att reaktionerna kanske har varit lite väl hårda... Det hade varit lätt att låta det passera. Och jag blir lite illa berörd av att folk nu igen tar tillfället i akt att attackera kyrkan. Ska kyrkan stå och säga att fantasigubbar inte existerar, höhöhö, de är ju rätta instansen att göra det, läser jag överallt. Nej, let's not go there. Låt det passera. Jag är säker på att de allra flesta barnen som hörde sanningen avslöjas kommer att ha en bra jul i år också.
Amanda Audas-Kass skrev det bästa inlägget i debatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar