Hund och barn - så ser jag på saken

Före A föddes så funderade jag många många gånger på hur hunden ska ta det. Essi var nästan 4 år när A kom till oss, en liten ettrig dvärgpinscher som har lätt för att stressa upp sig för allt och inget. Och som dessutom inte var alls så van vid barn utan snarast såg barn som något att irritera sig på. Vi läste en bok och läste annars också på lite, men det mesta har vi tagit som det kommer.

Vi övade lite att gå med vagnen och annat smått, ställde fram bebisleksaker som Essi inte fick röra, inredde ett helt rum i nya bostaden dit Essi inte fick fara med mera. Men det går ju inte att förbereda en hund på att en bebis snart flyttar in.

Nå, så kom då dagen när hela familjen skulle hem från BB och Essi blev, tja, chockad. Vem fan är det här och vad gör han i mitt hem? Dagarna och veckorna gick och varje gång A grät så blev Essi eld och lågor och gnydde och hade sig. Vi höll envist fast vid rutinerna och reglerna. Till exempel så gick jag ut på kvällslänk med Essi genast samma dag som vi kom hem. Essi fick fortfarande inte hoppa upp i soffan eller sova med oss. Och så sade vi alltid till om vi upptäckte något oönskat beteende. Månaderna gick och A började krypa, ta i Essi, vara intresserad. Och då gällde det förstås att börja lära honom hur man beter sig med en 4 kg tung hund. Vi har alla lärt oss, jag och T också. En dvärgpinscher är ingen perfekt familjehund av många orsaker men det går att lära gamla hundar att sitta. Det gäller att vara konsekvent och tydlig. Får hunden inte göra något så får den inte. Får barnet inte göra något så får hen inte.

Det är så ljuvligt att se hurdan glädje de två har av varandra numera. De leker tillsammans, A håller i kopplet, A pajar och kastar mat (suck) till Essi. Det har gått över förväntan och nu kan jag utan problem säga att Essi har anpassat sig till livet i en småbarnsfamilj. Det krävs regler och tydliga vuxna för att det ska fungera, men jag tror att de allra flesta hundar kan anpassa sig oavsett utgångspunkt. Uppstår det svårigheter finns det numera också otaliga hundtränare/-experter att anlita - det är värt alla pengar! Självklart finns det de som inte gör det och då måste de få nytt hem. Men att få växa upp med hund eller vad som helst för husdjur är en rikedom! Vi har ju också hamstern Gandalf och det har varit svårare att få A att förstå att den är ännu omtåligare än hunden...

Jag läste en gång ett blogginlägg av en annan klok dvärgpinscherägare. Det handlade just om att kombinera bebis med dvärgpinshcer och hon skrev ungefär att med attityden att hunden nu bara är tvungen att anpassa sig så gör hunden det. Det gäller att utgå från de tvåbenta i familjen och vad som funkar bäst för dem och då kommer hunden att anpassa sig för den har inget val. Det kan låta hårt eller elakt, men jag är övertygad om att de flesta hundar anpassar sig bara man gör det tydligt för dem vad som gäller. Såklart inom vissa rimliga gränser - hunden måste få motion och mat och så vidare! Men det går inte att bygga ett familjeliv runt en hund, hunden måste hänga med i hur familjelivet ser ut. Verkligheten ser olika ut i alla familjer så det gäller att hitta det som fungerar för en. Hos oss har Essi aldrig fått sova i sängen med oss och fick inte det heller när A kom. I en annan familj kanske hunden gjort det förut men får inte längre göra det. Och i en tredje familj får hunden fortsätta sova i sängen. Hundar är kloka djur, de förstår, men de vill ha tydliga besked. Vad är det som gäller? Bara de vuxna i familjen är tydliga med det så löser sig det mesta.

Bästa kompisarna:

Oj oj så många promenader jag har gått med de här två!