Pappaledighet

Från och med igår måndag är min man T hemma med vår son A i fem veckor. T tar ut en del av sin pappaledighet nu eftersom han aldrig tog ut någon föräldraledighet när A var mindre och det här är sista chansen eftersom du bara får vara pappaledig tills barnet fyller 2. Det handlar alltså om de veckor som enligt det finländska systemet är vikta enkom för pappan till barnet. Det finns ungefär nio veckar pappaledigt, eller faderskapspenning/-ledighet, och av dem kan pappan utnyttja tre medan mamman också är hemma när barnet ännu är relativt nytt. I vårt fall blev det här med att vara hemma tillsammans aldrig aktuellt eftersom T ännu var studerande när A föddes och jobbade timmar nu och då och det varken behövdes eller hade varit särskilt enkelt byråkratiskt för honom att vara ledig i tre veckor just då. Han var liksom ändå hemma de där allra första veckorna efter förlossningen.

Men nu när A är ett år och tio månader ska T alltså få fem hela veckor med honom medan jag jobbar. En vecka ska de också resa bort tillsammans, mer om det i något annat skede. Nu när A är snart två år gammal så blir det förstås en helt annan sorts ledighet än när han var nyfödd och tills han var drygt ett år. Jag var ju hemma med A "på riktigt" tills han var 10 månader, då började jag jobba timmar nu och då och så tog jag och T hand om A turvis. Men all föräldraledighet och vårdledighet var alltså i mitt namn.

Det finns flera orsaker till att jag hela tiden tyckt att T ska ta ut åtminstone en del av sina pappaveckor. En är statistiken. Det måste synas att pappa varit hemma. Det här är viktigt för mig. Jag vill inte vara ännu en familj i statistiken där pappa inte tog ut en enda dag ledigt (trots att pappa ju varit hemma med sonen hur många dagar som helst, det har bara inte varit "officiellt" eftersom all ersättning kommit till mig hela tiden). Vi hade förstås kunnat ta ut en del av vårdledigheten på T:s namn men det hade bara funkat i någon vecka för i oktober i fjol fick han heltidsjobb och det hade varit en onödigt krånglig byråkratisk process i det skedet. 34 procent av papporna utnyttjade de här veckorna som är vikta bara för papporna under 2014. Generellt är det högutbildade pappor (CHECK) som tar ut pappaveckorna om mamman till barnet också är högutbildad (CHECK) så vi passar bra in i skaran. 1-3 procent av papporna tar ut vårdledigt, så egentligen hade det varit bättre om vi hade fördelat den jämnare... Nu är vi ännu en ful plupp i statistiken...

Alla familjer gör som de vill men om alla familjer väljer exakt lika så fungerar ändå inte den prisade valfriheten. Vårdledigheten är föråldrad. Lyssna till exempel på Heidi Schaumans sommarprat så förstår du varför. Att en kvinna kan välja att vara hemma i tre år betyder att förutsättningarna för ALLA kvinnor på arbetsmarknaden blir sämre, i alla fall så länge som vårdledigheten till 97 procent utnyttjas av kvinnor.

Jag är för 6+6+6-modellen. Ännu mer är jag för den svenska modellen som verkar vara oerhört flexibel men som kanske inte skulle landa så bra här i byråkratiska och tröga Finland. 6+6+6 betyder att mamma får 6 månader, pappa 6 månader och resten fördelar föräldrarna hur de vill (OBS: den här modellen skulle givetvis behöva anpassas så att den passar också familjer som inte består av mamma+pappa+barn). 6+6+6-modellen skulle innebära mycket mindre gråa hår för alla parter - arbetgivare och arbetstagare och kanske också barnen. Sedan är det ju förstås en annan sak att alla inte vill ha barnen på dagis från att de är 18 månader gamla men det går att lösa på en massa olika sätt, till exempel genom deltidsarbete för båda föräldrarna eller flexiblare arbetstider.

Men statistik är förstås inte enda orsaken till att jag vill att T ska vara hemma med A. Tiden som de får tillsammans är en till orsak. Det är värdefullt för alla föräldrar att vara hemma med sina barn en tid. Det är värdefullt för alla barn att få vara med båda sina föräldrar.