Mörkertalet - varför är det så stort?

När man talar om våldtäkter, som jag ju gjort tidigare och lovat fortsätta med så kan man inte låta bli att också tala om det enorma mörkertalet. Alltså skillnaden mellan de som utsätts för våldtäkt och anmäler det och de som utsätts men aldrig anmäler. Det talet är enormt. Här kan du kolla hur många som anmäler. Ifjol anmäldes 167 våldtäkter i Helsingfors. Men ingen vet såklart hur många som inte anmäler, bara att antalet är enormt.
En vanlig frågeställning är varför så få anmäler
Det är viktigt att berätta, att anmäla. Utan anmälningar får ingen något straff för det skedda, vi får ingen kunskap om hur många sådana här brott som verkligen sker och du som drabbas kan inte få någon hjälp att komma över det. Anmälningarna är också viktiga för att förstå och för att kunna fråga gärningsmannen varför. För det är viktigt att vi förstår vad som får någon att våldta. I dagens läge vet vi att det handlar om makt och våld, men varför finns det ett behov av sådant då? Här finns en  mytlista där det tydligt framgår att det handlar om just våld och inget annat.
Här finns en avhandling skriven vid Lunds universitet om just mörkertalet vid våldtäkter. Tack för att den har skrivits! Vi behöver mer sådana texter. Mycket av det jag skriver om nedan finns i avhandlingen.
En stor orsak till att inte anmäla är skammen. Många som våldtas ser det som att det var deras eget fel. Varför det då? Nå, för att det globalt är vanligt med slutshaming. Alltså att en person som våldtas offentligt anklagas för det. Hon var utmanande klädd, berusad, "ville det", hon gjorde inget motstånd, hon gick ju hem med honom, hon gick ensam genom parken, hon hade ju tidigare haft sex med mannen. Etcetera. Läs om fenomenet här  och här. En orsak att inte anmäla kan alltså vara att man inte vill bli utpekad som en hora. Man vill inte tvingas lyssna på hur det var ens eget fel och hur man borde ha gjort för att det inte skulle ske.
En annan orsak är ganska självklar egentligen, men det blir så hemskt då man tänker på saken. De flesta våldtäkter sker när en person som offret känner våldtar denna. Exempelvis personens man eller pojkvän eller varför inte fru/flickvän. Att då anmäla personen kan få enorma följder för båda parterna, sannolikt splittras förhållandet (vilket är en bra sak) men om man då exempelvis har gemensamma barn? Den som anmäler kan vara rädd för följderna för exmpelvis vårdnaden av barnen. En annan aspekt som kan få en att inte anmäla är rädsla för att våldet fortsätter. Tänk dig följande: du lever med en man som du vet att har ett våldsamt temperament. Han har ännu inte slagit dig men det känns som att han kan komma att göra det. Du har uppmanat honom att söka hjälp men han vägrar göra det. Så en kväll blir han berusad och insisterar på att ha sex. Du vill inte, han tvingar sig på dig. Nästa dag säger du att det inte var okej. Han säger att han ju inte gjorde något fel, du skulle ha stridit emot då. "Lägg av nu jag orkar inte lyssna på sådant där, vi är ju tillsammans, då har man sex!" Kommer du att anmäla? Sannolikt inte för mannen har redan kontroll över dig, annars hade du redan stuckit. Du lever med det, för du vågar inte göra annat.
En orsak att inte anmäla är också rädslan för det som följer på en våldtäkt rent byråkratiskt. Det är inte bara polisförhör, bevismaterial, dna-prov och rättegång. Det är också en mycket noggranna läkargranskning. Här finns en genomgång av det som läkaren gör när en våldtäkt har skett i Finland. Då ska man tänka sig alltså att en kvinna precis har utsatts för en enormt kränkande handling, någon har tvingat sig på och in i henne. Sen ska hon genomgå allt det här, inklusive en granskning av underlivet. Det är inte svårt att tänka sig att personer undviker att gå till läkaren. Samtidigt är det ju oerhört viktigt att sådana här granskningar genomförs. Annars finns få eller inga bevis för det som hänt. Det enda jag kan göra är hoppas på att varje kvinna som utsatts för en våldtäkt bemöts av professionella läkare och vårdpersonal som gör sitt allt för att stöda offret.
Det ypperliga Tukinainen listar här olika myter kring sexuellt våld och våldtäkter. Tukinainen hjälper kvinnor som utsatts för sexuellt våld. Sista myten i listan är att "om jag inte berättar åt någon eller talar om det så påverkar det inte mej". Kanske det är så många tänker. Att om jag inte berättar om det skedda så försvinner det. Det svaret är lite för enkelt, men kan säkert stämma i viss mån. Jag antar att det är en helt normal reaktion, att om något hemskt som man inte själv kunnat påverka händer en så försöker man stänga ute det. Det värsta man kan tänka sig i det läget är säkert att tvingas älta saken om och om igen med polisen, läkare och sist i en rättegång. Och att tvingas möta den som våldtagit.
En till orsak är att man helt enkelt inte vet när en våldtäkt har skett. Många unga flickor tror exempelvis att det är deras skyldighet att ställa upp på en sexakt, att de inte kan och får säga nej om en kille eller man vill ha sex med dem. Jo, sådan är kulturen faktiskt. Så många kan alltså våldtas om och om igen av någon de lever i en relation med utan att de inser det, de tror att det liksom hör till att alltid säga ja när partnern vill.
Det är ett enormt problem att så få anmäler sexuellt våld. För så länge vi har en massa män och kvinnor som går omkring där ute som a) inte inser hur vanligt sexuellt våld är b) inte inser var gränsen går c) tror att det är kvinnors eget fel när de utsätts d) inte vågar tala om det och e) förminskar sexuellt våld och gör det till något betydligt lättsammare än det är så har vi ett problem.

Alla har rätt att veta att de inte måste, att det aldrig är deras fel. Alla har rätt att veta att ingen kvinna är en hora för att hon utsatts för sexuellt våld. Att ingen kvinna som vill ha sex med någon är en hora. Att man alltid, i alla lägen och när som helst kan säga nej. Att det alltid är gärningsmannen som bär hundra procent av skulden. Alltid.
Det här inlägget är på inget sätt heltäckande och jag gör inga anspråk på att känna till alla mekanismer om varför så få anmäler. Men jag vill väcka diskussion och debatt och få folk att tänka efter. Jag slutar inte.

Organisationen som inte borde få någon uppmärskamhet alls

Den enorma vapenlobbyorganisationen NRA i USA har möte den här helgen. De inledde mötet med att ledaren Chris Cox konstaterade att alla vapenägares frihet är under attack. Jag kan överhuvudtaget inte förstå varför det någonsin har skrivits in en vapenägarrätt i grundlagen och varför så många i dagens USA vill ha kvar den rätten (nå de är ju faktiskt inte så många längre). Och jag kan verkligen inte förstå hur man ens täcks hålla ett möte där man försvarar allas rätt att äga vapen efter allt det som hänt i USA på senare tid.

Pojken som sköt sin lillasyster med ett vapen som säljs just precis för att barn ska använda dem.
Mannen som sköt sin flickvän och sen fortsatte döda folk på stan i Seattle.
Massakern i Newtown.
Massakern på en biosalong i Aurora.

De här råkar bara vara sådana fall som fastnat i minnet på mig.
Vapen används för att döda. Inget annat. Jag förstår inte varför det ska vara en grundlagstryggad rättighet att bära sådant. Eller varför det ordnas möten för att försvara den rätten. Varför det satsas pengar på att försvara den rätten.
Det finns ingen orsak till att folk ska få ha vapen hur som helst.

NRA-mötet kommer att sluta i en applåd för de härliga vapnen och så kommer vardagen att fortsätta i USA. Ännu fler kommer att dö och den här hemska organisationen kommer att fortsätta försvara rätten för alla att bära vapen.

Komma ut

Jag har funderat på det här uttrycket att "komma ut" som homosexuell. Ibland ska man till och med ut från skåpet, men det börjar visst bli lite förlegat.
Varför finns det ett behov av att komma ut som homosexuell? Har du någonsin träffat en person som kommit ut som heterosexuell? Nej, just det. Heterosexuella orkar inte bry sig om att berätta att de är just det.
För det är det som är normen. Man kan liksom anta att någon är hetero och om de inte är det så förväntas de berätta om det.
Alltid när man säger att någon kommit ut som homo så förstärker man ju det här, att det är det avvikande som det finns ett behov av att berätta och att man liksom stigit ut från något, man liksom "tadaaa jag kommer ut nu!!"

Kan vi inte bara börja säga, om det finns ett behov av det, att en person helt enkelt är homo eller hetero?

Ordval har större betydelse än vi tror att de har.

Facebooks porregler som inte håller

En kvinna skrev för en tid sedan ett brev till facebook med anledning av att företaget verkar ha en lite konstig inställning till det här med vad som är tillåtet och inte är det.

I am wondering why pictures of women stay up if it is visually stimulating to men, but a cartoon drawing that will help women empower themselves and gain knowledge is considered pornographic, and gets removed?

Porr är tillåtet. Ritade bilder på kvinnors underliv är inte det för att det är... Porr.

Såhär är det alltså. Män ska få njuta av pornografiska bilder på kvinnor, men kvinnor ska inte få diskutera deras egna underliv och hur de ser ut med det enda syftet att lära sig om just sina underliv.

Jag hatar logiken.

Släpp de unga fria!

Finland Föräldraförbund har på gång en kampanj för att få föräldrar att tänka efter kring sitt föräldraskap. En jättebra kampanj - vi behöver ansvarsfulla föräldrar som vet varför de gör som de gör när de exempelvis bestämmer regler för sina barn. Ett mål med kampanjen är att få till stånd ett utegångsförbud för barn under en viss ålder. Hemkomsttider är också bra. Men nu tror jag att det här och den diskussion som följt på initiativet handlar om något helt annat. Det handlar inte alls lika mycket om att skydda barn och unga från problem som om att de vuxna inte ska behöva besväras av barn och unga som rör sig i stan på samma villkor som de gör och ställer till det. Det handlar om att låsa in de unga så att de vuxna inte ska behöva ta ansvar för hur de själva beter sig mot de unga på stan, och inte behöver ta ansvar. Det är lätt att låsa in de unga, så där, så har man det problemet ur världen.
Också Hbl tog tag i saken med en webbfråga. Här blandar man genast ändå ihop två skilda saker. Alkohol och ungas rätt att vistas på andra ställen än hemma, i skolan eller under de vuxnas konstant vakande öga. Inga unga ska dricka alkohol. Och här kommer föräldrarna och de vuxnas ansvar in.
Det vore viktigare att sätta upp spelreglerna för hur de unga ska umgås på stan, än att förbjuda dem att synas där. Så länge vi håller på och säger åt de unga att de inte får samlas på stan, umgås, hänga (oj det där hemska ordet!) så vill de ju göra det bara mera. Det hör till ungdomen och det är helt naturligt att vilja umgås med sina jämnåriga på det ställe där man nu tycker att man vill göra det. Att de unga när hela samhället står i standby-läge vill hänga tillsammans är väl inte så konstigt? Stan är en ganska spännande plats, man kan göra det ena och det andra där. Kunde vi inte istället säga att jo, häng där! Men gör det helst si och så och under dessa villkor. Och så skulle vi alla vuxna försöka hjälpa de unga att hitta de vettiga sätten att umgås, sådana sätt som inte innefattar alkohol, knark, sex eller våld.
Så handlar det här ju också om fostran på det sättet, att hur ska vi vänta oss att de unga sedan då, när de exempelvis blir myndiga ska klara av att umgås på vettiga sätt om de inte lärt sig hur man gör? Det blir riktigt jobbigt sedan då alla de där som aldrig har fått vistas på stan plötsligt själva kan bestämma var och när de rör sig och inte riktigt vet hur man gör... Det är också en demokratifråga. Vi kan inte kalla oss en demokrati om vi inte tillåter att de unga syns i gatubilden, rör sig i samhället, diskuterar tillsammans under fria villkor och gör sådant de tycker om. Vi kan inte stänga in ungdomarna och sedan när de är myndiga vänta oss att de ska ha ett intresse för samhället och exempelvis sådana tråkiga saker som stadsplanering, utbildning eller kollektivtrafiken.
Släpp ungdomarna fria, men begär att de ska respektera varandra, de vuxna, regler och lagar och att de ska vara öppna med vad de sysslar med. Jag lovar att det inte är så hemska saker som de håller på med som vi vuxna ofta tror. Ungdomar har också rätt att vistas bland folk, enligt de regler som vuxna och de unga tillsammans skapat.