Jag går och bär omkring på en stor, stor skam och skuld som jag sällan vågar tala om. Jag stryker aldrig kläder. Och ännu värre, det gör inte min sambo heller. Vi stryker alltså ingenting.
Jag kan inte komma ihåg när jag senast har hållit i ett strykjärn, stryklod, vad heter apparaten ens..?! Vi stryker inte ens sängkläderna. Och det här betyder att våra kläder, gardiner, sängkläder och allt annat är skruttigt lite nu och då. Men, ärligt talat. Jag har tusen saker jag hellre gör än stryker tyg. Om någon stör sig på våra skryttiga kläder, så ber jag om ursäkt för det.
Redan att bara byta lakan i sängen är en sådan där sak som vi ofta planerar, skjuter upp och sedan till sist tvingar oss att fixa. Och när vi sedan tar tag i saken så är det med stor motvilja, ångest och svett. Det tar en evighet att få bort lakanen, få dom tvättade, få dom torra utan att ha varken torktumlare eller någonstans vettigt att hänga dem och, det värsta av allt få på nya lakan i sängen. Att ännu sen stryka hela högen? Nej tack!
Och nu ska ni inte tro att jag har fått en dålig uppfostran. Hemma stryktes alla sängkläder, också jag gjorde det i tonåren. Men inte längre. Jag ser inte idén och som sagt, jag har bättre saker för mig.
Men det är alltid lite genant att erkänna sådant här. För det verkar som om precis alla andra gör det. Till och med stryker underkläder.
9 aug. 2013
Språkpolisen antecknar
Ibland när jag sitter och läser en blogg eller en tidningstext eller kanske lyssnar på svensk radio så vaknar journalisten i mig till liv. Inte så att jag tänker "åh, det borde man göra juttu på" utan mera "det heter inte PÅ LÖRDAGEN om det är imorgon, det heter PÅ LÖRDAG!!" När ska folk lära sig? Aldrig.
En annan sak jag stör mig på, som verkar vara mycket svårt i Sverige, är användningen av "dem" överallt. "Dem vet inte vad dem talar om!" NEJ! Jag får loppor...
Tack, nu ska jag återgå till mitt händelselösa liv som granskare av folks ofullständiga svenska.
8 aug. 2013
Män som säger en sak och gör något helt annat
Den svenska kocken Anders Vendel öppnar ny restaurang. Före öppningskvällen sätter han sig ned, tar sig en funderare. "Vi behöver ju lite marknadsföring för stället!" Och det kan vi alla hålla med om, allt är bra såhär långt. Men så tycks fantasin inte riktigt ha räckt till och Vendel verkar ha spårat ur rejält. För det som kommer ut, det som når allmänheten... Ja det är inte så lite bedrövligt. Det är så man bara vill skrika ut hur tänkte du nu, Vendel?!
För det som Vendel kommer på är nakna kvinnor. Det äldsta tricket som finns. Sex. Nakna rumpor och boobs. Trevligt då. Och så när folk blir lite sura och liksom "vad fan har kvinnors nakna rumpor med ett matställe att göra?!" och "det där är inte så lite sexistiskt!", vad gör Vendel då? Han säger såhär.
"Sedan känner jag att jag högaktar kvinnor och jämställdhet och därför blev jag förvånad när jag fick höra det här, säger han." (Med det här menar han alltså anklagelserna om sexism)
Hör upp nu alla! Vendel högaktar kvinnor! Oj, men vad trevligt Vendel att du högaktar oss. Tack för din respekt och tack för att du behandlar oss som jämlika. Nej, men vänta lite nu... Det gör du ju inte alls. Du högaktar inte alls kvinnor. För du porträtterar dem på reklambilder för ditt företag, nakna, i syfte att sälja mat.
Det här hela är inte alls något nytt, folk, tenderar att göra korkade saker ibland och sedan försvara sig med att "jag tänker inte alls så, egentligen!" Det är så klassiskt! Rasister använder helt samma metod, först slänger de ur sig något rasistiskt och sedan säger de "ja, men jag är inte rasist!" Nähä, men det du sade är rasistiskt, så det hjälper liksom inte att du vägrar kalla dig rasist!
Att först utnyttja kvinnokroppen på det här viset och sedan hävda att man högaktar kvinnor är bara ännu ett sätt att försöka komma undan att bli kallad sexistisk trots att man är det.
Ett konkret exempel: tänk dig att jag slår dig i ansiktet, mitt på näsan så att du får näsblod. Du backar tillbaka, säger "aj det gjorde ont ju, varför slår du mig!?" Varpå jag svarar "jag slog inte dig". "Men, det gjorde du visst." "Nej, jag slår inte folk, jag slår aldrig folk, jag är inte våldsam!" "Men..." "Jag har aldrig slagit någon, tvärtom känner jag att jag vill arbeta aktivt emot alla former av våld!" Great.
Exakt samma strategi använder Vendel här nu. Och det är så falskt att jag liksom vill skaka honom och säga lägg av, du är äcklig!
Men istället försöker jag argumentera för varför hans argument om att han "högaktar kvinnor" inte alls håller.
På Supersnippan på fb kan du läsa diskussioner om frågan.
För det som Vendel kommer på är nakna kvinnor. Det äldsta tricket som finns. Sex. Nakna rumpor och boobs. Trevligt då. Och så när folk blir lite sura och liksom "vad fan har kvinnors nakna rumpor med ett matställe att göra?!" och "det där är inte så lite sexistiskt!", vad gör Vendel då? Han säger såhär.
"Sedan känner jag att jag högaktar kvinnor och jämställdhet och därför blev jag förvånad när jag fick höra det här, säger han." (Med det här menar han alltså anklagelserna om sexism)
Hör upp nu alla! Vendel högaktar kvinnor! Oj, men vad trevligt Vendel att du högaktar oss. Tack för din respekt och tack för att du behandlar oss som jämlika. Nej, men vänta lite nu... Det gör du ju inte alls. Du högaktar inte alls kvinnor. För du porträtterar dem på reklambilder för ditt företag, nakna, i syfte att sälja mat.
Det här hela är inte alls något nytt, folk, tenderar att göra korkade saker ibland och sedan försvara sig med att "jag tänker inte alls så, egentligen!" Det är så klassiskt! Rasister använder helt samma metod, först slänger de ur sig något rasistiskt och sedan säger de "ja, men jag är inte rasist!" Nähä, men det du sade är rasistiskt, så det hjälper liksom inte att du vägrar kalla dig rasist!
Att först utnyttja kvinnokroppen på det här viset och sedan hävda att man högaktar kvinnor är bara ännu ett sätt att försöka komma undan att bli kallad sexistisk trots att man är det.
Ett konkret exempel: tänk dig att jag slår dig i ansiktet, mitt på näsan så att du får näsblod. Du backar tillbaka, säger "aj det gjorde ont ju, varför slår du mig!?" Varpå jag svarar "jag slog inte dig". "Men, det gjorde du visst." "Nej, jag slår inte folk, jag slår aldrig folk, jag är inte våldsam!" "Men..." "Jag har aldrig slagit någon, tvärtom känner jag att jag vill arbeta aktivt emot alla former av våld!" Great.
Exakt samma strategi använder Vendel här nu. Och det är så falskt att jag liksom vill skaka honom och säga lägg av, du är äcklig!
Men istället försöker jag argumentera för varför hans argument om att han "högaktar kvinnor" inte alls håller.
På Supersnippan på fb kan du läsa diskussioner om frågan.
Par och pengar
En till sak jag började fundera på medan och efter att jag läst Gilberts bok tidigare är det här med pengar i parförhållandet. Att dela jämt på allt, alltid. Eller att inte göra det?
Det sägs ju att när man är gift så är allt ditt också mitt, men på riktigt behöver det ju inte alls vara så (åtminstone inte innan äktenskapet tar slut). Gifta par kan tänkas ha helt skilda ekonomier, med undantag för de lån man har tagit tillsammans, om man har gjort det. Lika gärna kan man också som bara sambor eller varför inte till och med särbor ha en helt gemensam ekonomi där allt delas 50-50, vem vet?
Klart är ändå, det vet vi, att pengar är något som orsakar oerhört mycket gräl mellan par, och om par mot alla odds klarar av att inte gräla om pengar så grälas det om dem senast då makan eller maken dör för då kommer barnen in och vill ha sin andel. (Nu låter det som om jag har erfarenhet av det här och, ja, det har jag. Bittra erfarenheter. Tårar och skrik.) Om inte pengar vore en fråga så skulle vi ha mycket färre skilsmässor och mycket färre familjestrider.
I Finland och i många västländer är det tabu att tala om pengar med någon annan än sin närmaste familj, så få vet hur andra par har ordnat det. Det är kanske en dålig sak, men samtidigt så tycker jag ju att det faktiskt är något som bara angår just de berörda personerna. Myndiga, vuxna ska inte behöva redogöra för sina utgifter och inkomster med någon annan än den som också ska få mat på bordet och betala räkningarna med samma pengar. Dessutom så är alla parförhållanden precis som alla personer olika och du kan inte säga något om hur ekonomin borde ordnas i ett parförhållande utgående från hur det har ordnats i ett annat.
Samtidigt som det ju är viktigt att sträva efter det så är det ju nästan helt omöjligt att skapa "rättvisa" regler, om det nu ens är målet. Alltid kommer någon att ha antingen högre inkomster än den andra eller så helt enkelt större utgifter. Enbart det behöver inte skapa gräl, det är just sådant man behöver komma överens om, eller hur?! Jag tror egentligen det är ganska konstgjort att tänka sig att ett parförhållande rent ekonomiskt ska vara helt rättvist.
Såhär tror jag. Om man kommer överens om reglerna för ekonomin i parförhållandet, kanske till och med skriver ner dem, just to be clear, så kommer man att undvika många, många gräl i framtiden. Reglerna kan alltid justeras och ändras, men det måste finnas regler. Det är liksom inte konstigt, elakt, dumt eller byråkratiskt att prata pengar med sin närmaste. Det är viktigt, det kan rädda förhållandet och det är också alldeles på riktigt tryggare för båda att ha spelregler. Det är också en enkel sak att ordna. Prata om det. Sluta tjata och gräla.
Sign. ekonomiska rådgivare och relationsterapeuten Eva
Det sägs ju att när man är gift så är allt ditt också mitt, men på riktigt behöver det ju inte alls vara så (åtminstone inte innan äktenskapet tar slut). Gifta par kan tänkas ha helt skilda ekonomier, med undantag för de lån man har tagit tillsammans, om man har gjort det. Lika gärna kan man också som bara sambor eller varför inte till och med särbor ha en helt gemensam ekonomi där allt delas 50-50, vem vet?
Klart är ändå, det vet vi, att pengar är något som orsakar oerhört mycket gräl mellan par, och om par mot alla odds klarar av att inte gräla om pengar så grälas det om dem senast då makan eller maken dör för då kommer barnen in och vill ha sin andel. (Nu låter det som om jag har erfarenhet av det här och, ja, det har jag. Bittra erfarenheter. Tårar och skrik.) Om inte pengar vore en fråga så skulle vi ha mycket färre skilsmässor och mycket färre familjestrider.
I Finland och i många västländer är det tabu att tala om pengar med någon annan än sin närmaste familj, så få vet hur andra par har ordnat det. Det är kanske en dålig sak, men samtidigt så tycker jag ju att det faktiskt är något som bara angår just de berörda personerna. Myndiga, vuxna ska inte behöva redogöra för sina utgifter och inkomster med någon annan än den som också ska få mat på bordet och betala räkningarna med samma pengar. Dessutom så är alla parförhållanden precis som alla personer olika och du kan inte säga något om hur ekonomin borde ordnas i ett parförhållande utgående från hur det har ordnats i ett annat.
Samtidigt som det ju är viktigt att sträva efter det så är det ju nästan helt omöjligt att skapa "rättvisa" regler, om det nu ens är målet. Alltid kommer någon att ha antingen högre inkomster än den andra eller så helt enkelt större utgifter. Enbart det behöver inte skapa gräl, det är just sådant man behöver komma överens om, eller hur?! Jag tror egentligen det är ganska konstgjort att tänka sig att ett parförhållande rent ekonomiskt ska vara helt rättvist.
Såhär tror jag. Om man kommer överens om reglerna för ekonomin i parförhållandet, kanske till och med skriver ner dem, just to be clear, så kommer man att undvika många, många gräl i framtiden. Reglerna kan alltid justeras och ändras, men det måste finnas regler. Det är liksom inte konstigt, elakt, dumt eller byråkratiskt att prata pengar med sin närmaste. Det är viktigt, det kan rädda förhållandet och det är också alldeles på riktigt tryggare för båda att ha spelregler. Det är också en enkel sak att ordna. Prata om det. Sluta tjata och gräla.
Sign. ekonomiska rådgivare och relationsterapeuten Eva
7 aug. 2013
Att vända diskussionen, graviditetskroppen och problemet med fotografierna
Den finska bloggaren Minttu kastade förra veckan fram en utmaning åt alla sina kvinnliga läsare och alla kvinnor i Finland. Och responsen var enorm. Utmaningen var att dela med sig av foton på sina kroppar efter en eller flera graviditeter. Massor av kvinnor deltog och delade bilder och tankar med allmänheten. Nu när dammet lagt sig lite grann skulle jag vilja komma med en liten reflektion.
Fotona kan man se på fb, där kan man också hitta en massa bloggar där kvinnor delar med sig av bilderna och sina tankar kring kroppen efter graviditet.
På fb kom det alltså in en massa foton på kvinnors kroppar. Det var hängbröst och lösa magar, några kilo extra och kanske lite ärr på kroppen. En del av kvinnorna skrev att "jag är stolt över min kropp också just nu, för jag har fött barn". Andra skrev att "så här ser jag ut nu men jag vill se ut som före graviditeten för då var jag sexig, smal och snygg och nu ska jag banta för att nå mina mål". Och så kom hela kampanjen att handla om något helt annat än det som jag tolkat att varit Minttus mål - acceptera din kropp också nu när du fött barn. Nämligen om det att kvinnor som fött barn inte alls duger utan att de måste ändra sin kropp. Att liksom "såhär ser jag ut nu och jag kan visa det för er, men ni ska veta att jag tänker ändra på det så snabbt jag kan för jag vill inte se ut såhär".
Vi lever i extremt kroppsfixerade tider. Det talas konstant om hur kroppen ser ut, hur mycket den väger, var den har ärr, hur den såg ut tidigare och främst av allt vad som kan göras för att ändra hur den ser ut.
Jag tänker inte säga något illa om den här kampanjen, den spårade bara ur lite. Det är synd. Men jag drömmer ändå om att kvinnor nästa gång det blir tal om graviditetskroppen bara skulle rycka på axlarna och säga "ja, den har förändrats, men det orkar vi inte lägga energi på - vi kan istället tala om vad kroppen har gjort, hur det känns, hurdant det är att vara mamma och vad som är viktigt i livet just nu som inte har med kroppen att göra!" Till exempel.
Fotona kan man se på fb, där kan man också hitta en massa bloggar där kvinnor delar med sig av bilderna och sina tankar kring kroppen efter graviditet.
På fb kom det alltså in en massa foton på kvinnors kroppar. Det var hängbröst och lösa magar, några kilo extra och kanske lite ärr på kroppen. En del av kvinnorna skrev att "jag är stolt över min kropp också just nu, för jag har fött barn". Andra skrev att "så här ser jag ut nu men jag vill se ut som före graviditeten för då var jag sexig, smal och snygg och nu ska jag banta för att nå mina mål". Och så kom hela kampanjen att handla om något helt annat än det som jag tolkat att varit Minttus mål - acceptera din kropp också nu när du fött barn. Nämligen om det att kvinnor som fött barn inte alls duger utan att de måste ändra sin kropp. Att liksom "såhär ser jag ut nu och jag kan visa det för er, men ni ska veta att jag tänker ändra på det så snabbt jag kan för jag vill inte se ut såhär".
Vi lever i extremt kroppsfixerade tider. Det talas konstant om hur kroppen ser ut, hur mycket den väger, var den har ärr, hur den såg ut tidigare och främst av allt vad som kan göras för att ändra hur den ser ut.
Jag tänker inte säga något illa om den här kampanjen, den spårade bara ur lite. Det är synd. Men jag drömmer ändå om att kvinnor nästa gång det blir tal om graviditetskroppen bara skulle rycka på axlarna och säga "ja, den har förändrats, men det orkar vi inte lägga energi på - vi kan istället tala om vad kroppen har gjort, hur det känns, hurdant det är att vara mamma och vad som är viktigt i livet just nu som inte har med kroppen att göra!" Till exempel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)