Så många frågor

Det finns så många frågor. Äter han tillräckligt? Byter vi blöja tillräckligt ofta? Behöver han mera närhet? Har han varmt eller kallt? Varför gör han sådär? Jag ser fram emot när han är lite äldre och jag kan tänka tillbaka på den här tiden och bara håhhå så ovan man var då men så bra allt gick!

Fast det kommer ju andra, nya utmaningar hela tiden. Och jag håller fast vid min tes från graviditetstiden. Att jag är den bästa mamman för den här lilla typen. För jag är hans mamma. Han är oftast nöjd och rofylld så jag antar att vi gör det mesta rätt.

Mamma dag 9

Vad gör jag om dagarna? Ammar, ammar, byter skitblöjor och ammar igen. Vår pojke var stor när han föddes och han äter som en 15-åring känns det som. Vi skämtar om att ge honom biff och potatis för att få honom mätt. Men han sover också bra mellan matningarna, så mätt blir han väl, annars skulle han inte sova så bra. Vi sover alla tre typ 7-8 timmar per natt, ljuuuvligt!

Det här med att vara mamma är lite här kommer alla känslorna på en och samma gång. När han sover vill jag att han ska röra på sig så jag ser att han lever. När han äter vill jag att han ska släppa så jag får göra något annat än amma. När jag är ute på kvällslänken med hunden är det så otrooooligt skönt att komma ut i 10 minuter men när jag duschar i 10 minuter vill jag torka mig så snabbt jag kan för att igen få röra i honom.

Men det här känns allt så naturligt. Han hör hemma här med oss. Familjen. Älskar det.

Vår lille

Just nu, 13.30 måndagen den 27 oktober blir vår lille Alexander en vecka. Tänk att jag varit mamma i en vecka idag! Och att pojken fortfarande lever! Vi är ett helt otroligt team T och jag som klarat av det här.

Det finns så mycket att berätta men vi tar det lite i taget. Fokus just nu är att amma, byta blöjor och försöka hinna äta något däremellan. Utan T här hemma så har jag ingen aning hur jag hade gjort allt det. Vi kom hem i torsdags och hade inte T varit hemma sedan dess så hade jag säkert ätit något ungefär tre gånger under hela den tiden och kissat kanske fyra gånger. Jag lyfter på hatten till alla ni kvinnor (och män, om ni finns!) därute som är ensamma hemma med spädis från första stund.

Anyway, Alexander föddes alltså med planerat snitt den 20.10.2014 (fast så himla planerat var det inte, beslutet fattades tre dygn före ingreppet gjordes). Han kom ut frisk som en kråka och har ätit nonstop sedan dess med endast små skitpauser mellan varven. Ibland multitaskar han och skiter medan han äter! Vilka skills!

Det blev rörigt inlägg men jag är fortfarande så till mig. Ska samla tankarna.

20.10.2014

Jaha, så kom det sig så att kroppen aldrig förstod att nu ska det födas barn. Bebben kommer inte ut av sig själv utan det är nu jag ska börja tacka någon högre makt för att jag bor i Finland där det finns toppkunnande i att sköta fall som mig och bebben. Vi kommer båda att klara oss, det vet jag, men det blir inte en förlossning som den jag väntade på i nio månader. Imorgon har vi ungen på utsidan och då kan jag påbörja processen i att förstå varför det blev som det blev och återhämta mig. Plus ta hand om barnet, då, det är ju det också!

Första snön

Ptja, det här trodde jag inte ännu för en månad sedan. Att den första snön ska hinna komma före vår bebis föds. Men idag kom den. Snön. Fortfarande ingen bebis. Nu känns det verkligen som om jag har varit gravid i minst ett år och för alltid kommer att vara det. Vecka 41+4 idag. Fysiskt mår jag bra, minus lite smärta i höften och fogarna och ryggen, men mentalt är jag sönder.

P.S. Om du förstår finska, läs kommentarerna på Steffis inlägg om att stressa över maten. Mycket intressant och mycket sorgligt och mycket skrämmande hur folk beskriver relationen till maten de äter.