Kartellerna

Det var inte meningen men plötsligt satt jag där och stirrade in i teven igår kväll. Yle-programmet Docventures visade dokumentären Cartel Land och jag kunde inte slita mig. Dokumentären beskriver två män som tagit lagen i egna händer och för sitt eget krig mot drogkartellerna i Mexiko. Kathryn Bigelow är en av upphovsmakarna och dokumentären är just så bra som det namnet antyder.

Kriget mot knark handlar ju liksom inte om alla de där människorna som mister livet eller hälsan för att de använder knark. Det handlar om alla de där människorna som mister livet, nära och kära, sitt hem, sin inkomst, sin hälsa för att de dragits in i knarktillverkning, knarksmuggling, knarkförsäljning eller bara råkar befinna sig på ett område där något av ovanstående pågår. Människor som är rädda, arga, förbannade, ledsna, förtvivlade, sura, som blir skjutna, misshandlade, våldtagna och utnyttjade. Som bara vill leva ett normalt liv. En person i dokumentären säger att han inte bryr sig vem som garanterar säkerheten i hans hemby bara han vet att det är tryggt att leva där och han får leva sitt liv som han vill.

Där någon riktar vapen mot någon annan människa tenderar vapen också att riktas tillbaka.

En av huvudpersonerna i dokumentären, Timothy Foley, säger:

There's an imaginary line out there between right and wrong, good and evil. I believe what I am doing is good. And I believe what I'm standing up against is evil.

Om du inte ännu sett Breaking Bad så ska du göra det. Hela serien, från början till slut. I den blir det så tydligt hur alla förlorar på knark. Det finns ingen happy ending när det handlar om droger. Alla lider, också helt oskyldiga personer som inte har något med saken att göra. Så är serien också sjukt bra, den bästa som någonsin gjorts. Fylld av svart humor men inte ett dugg överdriven.

Timothy Foley i Cartel Land:

So, the cycles can change. It just takes somebody to change them. But we're stuck in a cycle where nobody wants to change. They're spouting they're changing but they're not doing anything.They're doing the same thing but just with a different look.

Update den här septembertisdagen

Livet rullar på och jag har haft en så sjukt händelserik sommar och inledning på hösten att jag ser fram emot att det lite lugnar ner sig nu i oktober och november. I lördags var vi på kräftskiva med flera stycken gamla vänner och det var roligt att få prata om livet med folk som känner en trots mindre tät kontakt under de senaste åren.

På jobbet är det mer att göra än någonsin just nu... Mest roliga grejer men också kaos och stress. Lagom. Varje morgon när jag kommer till jobbet och varje dag när jag går hem är jag så otroligt tacksam över att ha hittat fast jobb som utförs på kontorstid. Det är inte alla förunnat. Nästa vecka får jag igen börja lära mig nytt i form av en liten kurs och i början av oktober ska jag på en liten jobbresa. Det känns så vuxet att säga att jag ska på jobbresa. Till Seinäjoki, men ändå.

Dock drömmer jag fortfarande om att skriva den där romanen som finns där i huvudet på mig... Peppe Öhman tipsar om hur man ger ut bok och jag förstår ju att jag skulle behöva minst några månader heltidsskrivande för att få den på papper. Just nu ger jag all energi åt jobbet och familjen. Kanske jag bara är lat. Är ju inte som om jag inte har tid på kvällen när A somnar, men jag ser hellre på teve och facebookar än skriver en bok just då. Det kanske betyder att jag inte har tillräckligt stark vilja heller. Skulle jag vilja så skulle jag göra det.

Oh well, kanske någon dag. Jag är ingen sådan som tänker skaffa mig burnout. Kalla mig lat om du så vill.

Människohandel och garderoben

Okay. Fredag.

Jag läser Jeanette Björkqvists reportage på Svenka Yles sidor (och i HBL) och ryser över hur många karlar det finns där ute som skiter i sådant som mänskliga rättigheter, lagen, respekt och integritet. Alla dessa karlar som är beredda att utnyttja kvinnor och barn... Jag vet liksom inte vad som ska kunna stoppa dem. Björkqvist gör förstås ett otroligt beundransvärt arbete i att försöka få upp ögonen för det här - TACK!!! - men det är en droppe i havet.

"Hon minns den första bilen som stannade. Mannen var ljushårig och hette Erik. Även om han genomförde sitt köp, trots att Promise grät hela tiden, så tyckte han synd om henne. Han kom flera gånger på nytt och sa varje gång att han ska försöka hjälpa henne bort."

Ursäkta men whatthefuck? Eller nej, jag är inte alls förvånad egentligen. Det är ju just såhär det är. Män som våldtar sexslavar och sedan betalar någon annan för att få göra det bryr sig inte om offret. Jag menar, om den här "Erik" hade velat hjälpa Promise så hade han gjort det istället för att komma tillbaka (antagligen för att våldta henne igen?) och lova henne att hjälpa henne.

Annat då?

Jag blir lite frestad att anta Linn Jungs utmaning om att räkna plaggen i garderoben. Men jag vågar knappast. Mitt största problem gällande garderoben är att jag a) har en strikt indelning i jobbkläder, hemmakläder och fritidskläder och b) inte har hittat min stil trots att jag är 27 år gammal.

Senast i förrgår hade vi ett samtal med min man som löd ungefär såhär:

jag: vad ska jag ha på mig på kräftskivan på lördag - det här eller det här? *visar alternativen, som är ännu ett exempel på hur jag plötsligt kan få för mig att pröva något nytt*

mannen: du kan ha på dig det och det, det är mer din stil *avser något helt annat än det jag visat upp som alternativ*

jag: nejmen det går inte för det är ju mina arbetskläder som jag har på på jobbet!

mannen: varför kan du inte ha det på dig?!? *fattar noll*

jag: tja, hmmm, det går bara inte

end of discussion *vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig*

Amos Arv

Jag kan inte låta bli att vara stolt över att min kurskamrat från Soc&kom Annica Lindström har varit en så stor del i projektet Amos Arv som du kan köpa i e-form här. Riktigt bra jobb hon och Lina Laurent har gjort! Jag väntar med spänning på vad deras nästa projekt kommer att vara!

Riktigt dålig insats av Svenska Yle i det hela dock... OBS Debatt förra veckan var en katastrof. När man kunde bjuda in kloka människor med kloka tankar och visioner så bjuder man in en gammal man med ena foten i graven och noll visioner och så den stora boven i dramat som dessutom inte ens klarar av normalt hyfs utan hotar med att gå hem om han inte får diktera villkoren för direktsändningen... Jag hoppas K-G Bergh skäms näsan av sig efter det han gjort. Först bottennappet i intervjun i Amos Arv  - han tror inte att de finlandssvenska tidningarna har någon framtid och han tycker att alla lika bra kan läsa på finska eller engelska - och så debattcirkusen. Förstår inte varför han sitter kvar.

Jag är så glad att jag hittat jobb utanför de finlandssvenska medierna och kan följa med deras utveckling från utsidan. För läget är svårt, det kan knappast någon förneka. Papperstidningen har ingen framtid men de finlandssvenska tidningarna vill jag tro att har en. De behöver bara göras om rejält. Hur? Så att de är nära människan och samtidigt globala. Det får inte kosta för mycket att få ut dem till läsaren - de pengarna ska istället investeras i journalistiken. Papperstidningen är död, men de finlandssvenska tidningarna lever - ännu.

Familjedag

Sonen och maken återvände glada och utvilade (?) efter en vecka i solen och värmen och vi hade en lugn lördagskväll. Söndagen var sedan en riktig familjedag med utfärd till Triplabygget här i Böle. Det var en bekanta dig med -dag på bygget (här ska 7000 personer arbeta och 1000 personer bo!!!) och på plats fanns inte bara en hel hög byggarbetare utan också ett dussin traktorer, lastbilar och truckar. Behöver jag säga att A var eld och lågor?!?

Det verkar som om A är ganska tillfreds med att vara hemma med både mamma och pappa igen.