10 saker jag inte kan

1. Byta däck på bilen. Snart dags för det igen... Ärligt, även om jag kanske kunde så skulle jag inte. Finns någon gräns för vad en gör själv och vad en betalar för.
2. Hålla blommor fina och blomstrande hemma. Omöjligt. Eller okej, jag måste medge att jag inte lagt energi på det heller. Kanske skulle de må bättre om jag läste på lite och faktiskt satsade på det.
3. Duscha på morgonen. Förstår inte hur folk kan ställa sig i duschen med sin morgonmysiga, varma kropp och skölja bort den där underbara känslan.
4. Känna igen trädslag. I våras tog jag det som projekt att lära mig trädslagen i Finland, men fortfarande kan jag inte ens se skillnad på glasbjörk och vårtbjörk.
5. Äta oliver. Nej, det går bara inte.
6. Handskas med folk som är nyfikna. Jag går helt i lås om någon ställer nyfikna frågor om mig eller mitt liv. Till sist blir jag bara tyst.
7. Småprata. Jag suger på smalltalk.
8. Gå ner i huk på rätt sätt. Det vill säga så att hälarna hålls i marken. Läs mer t.ex. här. Men numera övar jag på det här nu och då och det blir bättre hela tiden!
9. Dricka latte/kaffe från en take away-mugg utan att spilla. Hur gör folk!?!?
10. Se på filmer eller tv-serier där djur lider/dör/far illa. Game of Thrones har varit en enda lång pina. Jag har aldrig kunnat se War Horse av den här orsaken. Jag såg Kotia Kohti (Homeward Bound) som barn och jag kan seriöst få tårar i ögonen bara av att tänka på hur den filmen slutar.

Titta här!

18-åriga jag skulle vara så imponerad av det spår som livet förde in mig på. Mitt eget visitkort som precis landade i min hand får vuxenpoängen att rassla in. Jag har en tjänst som gett mig ett eget visitkort. Stort.

Skämt å sido, visitkortet är bara en rolig detalj som fick den här hela fast jobb-grejen att kännas ännu mer verklig. Viktigast är ju att jag faktiskt trivs som fisken i vattnet på det här jobbet. Jag har utvecklats så mycket sedan jag började och utvecklas hela tiden.

Nästa vecka åker jag på arbetsresa till Seinäjoki och blir borta en natt. Sova på hotell på arbetsplatsens räkning!!! 18-åriga jag skulle svimma av beundran.

Barn online

Jag läser för tillfället en handfull bloggar på daglig basis. Dessutom är jag aktiv på Facebook med nästan 300 "vänner". Jag bloggar också själv, jag har instagram och Facebook och delar bilder på mig och andra personer på internet nu och då. Ett par av bloggarna jag läser är renodlade familjebloggar där fokus ligger på barn/-et. Jag har också en del Facebookvänner som delar med sig väldigt öppet om sitt/sina barn eller barnbarn, både i form av text och bilder. Själv är jag väldigt restriktiv med att dela med mig av bilder eller information om sonen.

I en krönika i Svenska Dagbladet skriver Lotta Lundberg om hur så många barn nuförtiden aldrig får vila från kamerans lins. Konstant är föräldrarna eller någon annan där och fotograferar dem och blixtsnabbt är bilden ute på nätet så hundratals, tusentals, miljontals kan se den. Syftet? Att den som står bakom bilden ska ha något att visa upp.

Lotta Lundberg skriver:

När vi sitter och tittar i gamla album blir fotografiet en berättelse. Kring varje bild fanns en novell. Dagens foton saknas narrativ. De har blivit ett utställnings/uppvisningsobjekt. Allt är vänt ut och in, avklätt, exponerat, ett slags reklambild för tomma egon.

Jag ser själv dagligen de där bilderna på folks barn på nätet. Barn som skrattar, leker, simmar, cyklar, pratar, läser, sover, gör vad som helst som barn nu gör. Ibland gillar jag, ibland säger jag till mannen att igen har x lagt ut en bild på y, ska barnets hela vardag finnas här? Jag har svårt för det här att barnens liv ska finnas online från att de knappt har kommit ut. Allt allt allt ska finnas på nätet. Det är som en sjukdom, ett beroende, folk kan inte sluta lägga upp när de en gång har börjat för det är ju så populärt. Folk älskar att se foton på andras barn eller barnbarn. Jag kan förstå det, det är väldigt mänskligt. Att visa upp det finaste man har. Men var finns barnets vilja i det hela? Den finns förstås inte, i alla fall inte när det gäller små barn.

Jag är ingen sådan som tycker att sociala medier är fördärvligt, mänsklighetens undergång. Men jag tycker det är självklart att alla vars hela liv delas där ska få vara med och påverka vad som sägs och vad som visas. Så är inte fallet idag.

Men föräldrar fattar ju hela tiden beslut om barnen utan att fråga dem? Jovisst. Och barn inser hela tiden att de har blivit, i sin egen mening, fel behandlade av sina föräldrar. Men det är här är nu ett beslut där det är enkelt att säga nej, jag utsätter inte mitt barn för det. Det finns ingen orsak att dela med sig av barnets hela vardag på nätet. Enstaka stunder, visst. Men då gäller det att ha klart för sig varför man gör det. Jag tänker ungefär att en bild på sonen som jag kan tänka mig att visa upp för hela världen utan några som helst restriktioner, den kan jag lägga upp på nätet. I fjol när jag tog julkortsbilder på honom så lade jag upp en av bilderna på Facebook. Det var en bild där han satt i soffan och poserade. Alla kläder på, inget kladd, han visste (som nu en ettåring kan veta) att jag tog bilden. Han kunde förstås inte välja om den ska ut, det beslutet fattade jag och det beslutet står jag bakom enligt de värderingar jag har.

Sista cykelturen 2016?

Så, på lördagsmorgonen kl. 9.30 spände vi hjälmarna på huvudet och placerade A och hunden i cykelkärran och cyklade iväg. Sannolikt för sista gången i år. Hur kan du ha så mycket kläder på? sa T. Det är snart oktober för fan!?! Snart gräver jag fram mössan.

Cykling är den bästa familjeaktiviteten! A gillar tillsvidare att sitta i sin kärra. T orkar tillsvidare dra honom i den!

Vi cyklade längs Arabiastranden som vanligt. Underbar miljö.

Bråttom 24/7

Ojoj vad det var nyttigt att läsa Linn Jungs inlägg om att ha brådis, brådis, brådis hela tiden. Just sådan är jag också och tydligen en del andra också, utgående från kommentarsfältet. Jag har också stenkoll på klockan hela tiden. Och jag klarar inte av att gå långsamt. Alltså fy fan vad jag hatar att promenera med personer som går pikupikulite långsammare än jag tycker om att gå. Det kan förstöra en hel dag för mig och är ett ständigt ämne för gräl mellan mig och maken.

När jag för någon vecka sedan lyssnade på Kropp&Själ i P1 så var det tal om samma sak: att det är destruktivt att alltid göra allt så effektivt och att det är bra att öva på att a) göra saker långsammare och b) göra en sak i taget. Jag är usel på båda. Jag kan inte gå en promenad med hunden utan en podcast i öronen och då också plockar jag fram telefonen minst en gång för att kolla facebook eller nyheterna. Det är på riktigt skrämmande.

Det här veckoslutet blir det första på flera veckor som familjen inte har några planer egentligen. Riktigt bra, det.