365 dagar - bloggtips

Den här bloggen läser jag nu och då. Den heter 365 dagar. Jag läser den för att få lite perspektiv på livet. Den skrivs av en anonym kvinna som för någon tid sedan fick veta att hennes långvariga sambo, blivande man inte alls ville vara med henne utan med en annan kvinna.
Jag är så lycklig och trygg i min relation och jag är tvärsäker på att den verkligen kommer att ta slut först när den ena av oss dör, men sådana här historier får en att inse hur bräckligt allt det man byggt upp tillsammans är. Hur lätt det allt kan krossas.

Nu vet jag ju inte om bloggen är en sann historia och många har också ifrågasatt den. Men det är gripande. Det kvittar om skribenten faktiskt har varit med om det där på riktigt, tycker jag.

Det där uppträdandet och diskussionen som har fel utgångspunkt

Nyligen uppträdde Beyoncé och hennes man Jay Z på Grammy's. Det blev ett himla rabalder kring uppträdandet av många orsaker.
En del som sett videon tycker att det är ett helvete att det ingen ska vara en kvinna som kråmar och åmar sig där medan en man står fullt påklädd bredvid och rappar. Läs det här inlägget på Elaines blogg och diskussionen.
Såhär kan man sammanfatta diskussionen: varför ska Beyoncé som är en förebild för så många och som kan sjunga hålla på och klä av sig och vara så sexig hela tiden?

Jag är lite trött på att man konstant ska hålla på och shamea (från engelskans shame) kvinnor som klär av sig. Det var i diskussionen på Elaines blogg någon som föreslog att vi slutar diskutera kvinnors kroppar, beteende, anständighet, värdighet, bitchighet eller flickighet NU och istället börjar diskutera annat. Som exempelvis karlars beteende. Amen på det. Kvinnors kroppar, beteende, anständighet, värdighet, bitchighet eller flickighet har man diskuterat sedan tidernas begynnelse. Det är alltid fokus på det kvinnor gör och inte gör. Har vi inte tröttnat på det nu?

Ska vi börja med att diskutera Jay Z:s beteende i den här videon från Grammy's? Vad kunde han ha gjort annorlunda? Vad borde han istället ha haft på sig? Vad borde han inte ha gjort? Vad var det bästa och sämsta med hans uppträdande?

Samtycke - varför det fungerar i alla lägen

Regeringen planerar att införa en reviderad sexualbrottslagstiftning. Det är bra. Jag är så oerhört tacksam över att vår nuvarande justitieminister Anna-Maja Henriksson tagit tag i lagstiftningen kring våldtäkter, sexhandel och övriga sexualbrott. Hon brinner helt tydligt för de här mycket viktiga frågorna och hon agerar.
Våldtäktslagstiftningen fungerar inte som den ser ut just nu, det visar inte minst det faktum att så få anmäler att de fallit offer för ett sexualbrott. Samtidigt är straffen alltför lindriga. Jag tänker inte uttala mig om andelen skyldiga som faktiskt döms, det är omöjligt för mig att uttala mig om.
Men jag ska inte nu diskutera det specifikt juridiska kring våldtäkter. Utan jag ska diskutera det som kallas samtycke. Justitieminister Henriksson har sagt att Finland inte ska ha en samtyckeslag. Hon sade i något skede att det "sätter fokus på offret". Och okej, hon är experten, inte jag. Jag litar på henne när hon säger att det här inte funkar i Finland.
Men jag funderar. Även om vi inte inför samtycke i lagen, kan vi inte ha det som utgångspunkt i det dagliga livet? Skulle det göra en skillnad att i den dagliga diskursen kring våldtäkter betona betydelsen av samtycke? Jag hävdar att svaret är ja.
Såhär tror jag. Om vi skulle börja tala om vikten av samtycke i alla samlag och annat sexuellt umgänge så skulle vi ha betydligt färre våldtäkter. Karlar är inga dumma sexdrivna djur som inte går att stoppa när de väl "tänder". Karlar kan sluta, lägga ner, backa undan, titta bort också om det ligger en naken kvinna framför dem på sängen.
Samtycke innebär att fokus läggs på det att båda/alla parter som deltar i ett samlag faktiskt har sagt ja till samlaget. Som diskursen kring våldtäkter ser ut idag så frågar man i första hand "sa hon nej?". Om svaret på den frågan är jo, frågar man sig "förstod den andra parten att hon sa nej?". Om svaret på den frågan är nä, då var det ingen våldtäkt (hävdar många, inklusive rättssystemet i Sverige). Om svaret på frågan "sa hon nej?" är nä, då var det inte heller en våldtäkt.
Om man istället för fokus på nejet skulle börja lägga fokus på att alla faktiskt sagt ja skulle läget se helt annorlunda ut. Obs, jag betonar igen att jag inte nu talar om juridik, utan om en mer allmän diskussion kring sexuella relationer och sex. Då skulle man fråga sig "sa hon ja?". Om svaret är ja, inga problem. Om svaret är nej, då var det sannolikt våldtäkt/sexuellt utnyttjande.
Personer som är redlöst berusade kan inte säga jo. Personer som har slocknat kan inte säga jo. Personer som är drogade kan inte säga jo. Personer som är rädda, skrämda, hotade, saknar makt och kontroll i situationen kan inte säga jo. Personer som inte har en aning om vad de håller på med kan inte säga jo.
Varför är det här så tabu att säga högt? Att alla som deltar i en sexuell akt ska ha sagt att de faktiskt vill göra det? Vad är det värsta som kan hända när man frågar den andra "vill du faktiskt ha sex med mig?". Nå, den andra kan säga nä, det vill jag inte. Och det är ingen dålig sak. Då slutar man. Säger den andra jo, fortsätter man. Är man osäker på om det var ett säkert jo, då slutar man. Då kan man fråga igen, "är du helt säker?".

Det värsta som händer är att den där "är du säker att du vill?" blir en moodkill. Men vet du vad? Det gör ingenting. För det är alltid, alltid, alltid, i alla lägen, hundra procent av tiden bättre att inte ha sex än att ha sex med en som inte vill ha sex. Det senare kallas våldtäkt.

Jag uppmanar alla som läser att alltid se till att den andra vill ha sex. Har du ett tvärsäkert jo, kör på. Har du inte det, sluta. Ta bort händerna, backa undan.

Låt aldrig någon kontrollera dig

När du hinner ska du läsa den här viktiga bloggtexten på fittjournalen. Nä förresten, inte när du hinner, utan gör det nu!
Om att kvinnor inte måste acceptera psykiskt eller fysiskt våldsamma karlar. Ingen ska acceptera sådant.
En person som älskar dig försöker inte styra över dig. Äger inte dig. Kontrollerar inte dig.

Jag orkar för att jag vill

Jag har jobbat länge på det, men så småningom börjar jag känna att motion för mig inte är något jag gör av tvång eller för att "vara smal" utan för att må bra. Jag är stark med egna mått mätt och i balans, jag orkar och jag klarar av att göra de saker jag vill göra för att jag hela tiden håller igång.

På den första bilden här nere, med matkassarna, kände jag mig så otroligt stark. Jag hade varit ensam och handlat för hela veckan och stod och väntade på bussen med en fullastad ryggsäck och de här två kassarna. Och jag bara oh yes, vem behöver bil när man har rå muskelstyrka och bra kondition!!! Och jag förstår inte alla i grunden friska människor som bor i städer men alltid tar bilen överallt. Det är nästan som att skjuta sig i foten. Pröva det någongång, att promenera till och från matbutiken. Det kallas vardagsmotion och det är att vara snäll med sig själv. Jag och T äger ingen bil och det är så otroligt befriande och ett så mycket bättre val för en själv och för miljön. Plus att vi bor på tredje våningen i ett hus utan hiss. Så när du har släpat hem de där matkassarna ska du ännu bära upp dem. I början var det tungt men när man har gjort det ett par gånger lär man sig tekniken. Plus att man blir starkare för varje gång man gör det. Heja vardagsmotion!

På bilden till höger var jag på promenad med hunden. Vi har ett litet berg en bit från vårt hem. Du kan välja olika rutter för att ta dig dit upp. En av rutterna är väldigt brant, liksom ta fram en rulltrappa, någon-brant. Det bränner i låren när du är uppe. Ibland väljer jag den vägen för att jag vill göra det, ibland väljer jag en annan, snällare rutt. På vägen ner för berget, 5 minuter efter att bilden togs halkade jag omkull. Jag har ganska dålig balans och faller ibland, men jag skadar mig sällan när det händer.Jag vill gärna tro att det också beror på att jag håller igång, men det vet jag ju inte. Det vet jag ändå att hoppa och skutta och också att falla stärker skelettet.

På bilden nere till vänster syns min munkjacka köpt i Hurghada, Egypten. Jag och T köpte båda sådana för att vi faktiskt i det skedet var Red Sea Divers. Det var första gången jag dök och det hör till de häftigaste upplevelserna i mitt liv. Sådant kan man inte göra utan en viss grundkondition.

Jag vill inte tänka på allt jag hade missat i livet om jag inte hade levt ett aktivt liv med lagom mycket motion. Jag vägrar missa upplevelser för att jag inte orkar med dom. Och jag vägrar göra val som gör att jag inte orkar vara stark. Visst är också jag ibland trött och slut och helt färdig med allt vad motion heter, men det gäller också att inte fastna i det. Man ska aldrig glömma att det att man håller igång gör att man håller igång. Blir man och sitta i soffan för att man inte orkar, då orkar man inte heller nästa dag.
Så tänker jag.