Ärlighet, glädje och nuet

Jag har glömt att tipsa er om att läsa senaste numret av Hbl+ (och delar av artikeln hittar man också i Hbl:s tidning från tror jag söndag). Där finns en juttu om DUV-kursen i Dragsvik tidigare i höst och den ska du läsa. Om utvecklingsstörda unga som lär sig hurdant det är att vara beväring och dessutom mycket annat, som första hjälp och hur man sover i tält och hur man lagar mat på trangia. Helt underbart reportage. Som dessutom påminner oss alla om en minnesvärd sanning. Att utvecklingsstörda har en enorm fördel i livet som inte vi andra har. De bryr sig inte om vad andra tycker, de bara är sig själva. De flesta av oss går omkring och tänker och funderar och oroar oss över vad alla andra anser om oss och hur man borde och hur man ska och hur man måste. Det gör inte utvecklingsstörda för de är fullt upptagna av att leva livet.
Jag blir så oerhört berörd när jag läser om personer som tycker att utvecklingsstörda är underbara personer, för jag har själv en bror som är utvecklingsstörd. Och han är helt underbar! Han är en människa som du och jag med sorger och glädjeämnen och bekymmer och problem men han är så otroligt skön i att vara så udda utan att själv ta stress av det. Han gläds över de minsta sakerna i livet och han är så nöjd utan allt vad status, pengar, fastigheter, aktier, facebookvänner, prestige, prestationer eller man ska göra såhär heter. Det bästa med att umgås med honom är att han inte bryr sig om allt sådant som många andra får sömnlösa nätter över, som hur man ska få ihopsparat pengar för att kunna köpa den där ena fina bilen, eller hur man ska göra för att komma i kontakt med den och den personen för att få ett sådant jobb, eller hur man borde planera sin karriär eller vad man ska göra för att göra mera vinst när man säljer sin lägenhet. Han bara lever. Han har ett jobb han älskar och brinner för, vänner, fritidsintressen, bil, hem, mat på bordet och en säng att sova i. Det är allt som spelar någon roll.
När jag var yngre kände jag ibland en, inte skam, men kanske känsla av att vara lite udda för att jag har en bror med specialbehov. Sedermera har jag insett att det jag har är en rikedom. Jag har fått växa upp med och får fortsätta umgås med en person som lärt mig och fortsätter att lära mig så mycket om livet och som inte ställer några kvar på mig annat än en kopp kaffe när han kommer på besök. Han dömer inte, han undrar inte, han ifrågasätter inte, han anser inte ditt och datt om mig. Han är bara min bror. Det finns mycket han inte förstår som vi andra förstår, men det finns ännu mera som han förstår som ingen av oss någonsin kommer att förstå.
Ofta hör jag personer säga att "oj, nej vad synd det är om honom/henne" när de ser en utvecklingsstörd person. Sluta med det! Det är inte synd om personer som lever sitt liv fullt ut. Det är synd om personer som själva begränsar sig på grund av vad man borde göra och hur man ska vara av rädsla för vad andra ska tycka om dem.