Allt det jag velat skriva om hur länge som helst

Det finns hur mycket som helst jag gått och funderat på sen vi fick veta att jag är gravid. Den största
utmaningen för mig tillsvidare har varit illamåendet. Den känsliga eller den som vill leva i en illusion om att graviditet är ett underbart tillstånd kan skippa hela nästa stycke. I korthet: jag mådde illa i några veckor, spydde om morgnarna och klarade sedan dagarna med en rejäl dos sisu.

Den som vill veta hur det verkligen var för mig ska komma ihåg att det jag beskriver är en mild form av graviditetsillamående. Det finns de som har det mycket värre. Googla så får du se. Det finns kilometervis med diskussionstrådar på olika forum där kvinnor beskriver hur de spydde nonstop i ett halvt år och gick ner 10 kilo. Men också för mig kändes det ibland som att jag inte hade något hopp. Jag hann uttala orden tillsvidare mår jag bra och jag hoppas det fortsätter så ett par gånger. Sen slog det till. En morgon bara jaha, nu kom det då alltså. Snabbt blev det så illa att jag inte kunde äta morgonmål utan att spy en gång. Sen mådde jag illa mer eller mindre hela dagen. Näring gör att det lättar, men när man mår så illa att man inte kan få ner något så blir du ju fast i en ond cirkel ganska enkelt. Jag började efter några dagar ta Postafen. Utan Postafen skulle jag ha suttit som en död kråka i soffan morgon till kväll. Med Postafen kunde jag äta - och det gjorde ju att  jag gradvis började må bättre. Det höll på så i 7 veckor. Vissa morgnar spydde jag, andra klarade jag mig. Postafen gör dig trött, så det gällde ju att väga de två mot varandra. Så småningom räckte en halv Postafen för lindring. De värsta veckorna var veckorna 7-9, i vecka 10 hade jag min första bra dag då jag inte alls mådde illa. Sedan dess så mår jag fortfarande illa varje morgon och ibland mitt i en måltid så att jag måste ta en paus och andas mig igenom det. Jag har också äckel för en massa saker och får ofta kväljningar av till exempel kylskåpslukten.
Graviditetsillamående kan beskrivas som att du är förgiftad, din kropp är i chock av alla hormoner. Det känns som krabbis, men du är mycket mera desperat för det är inte en några timmars pärs vi talar om här. I vecka 7 tänkte jag hoppas det inte blir värre utan lättar efter vecka 8-9, de påstås vara värst. I vecka 8-9 tänkte jag snart lättar det nog, i vecka 10 tänkte jag det lättar nog senast vecka 12, så säger många på nätet, i vecka 13 tänkte jag ok, jag överlevde sex veckor, jag överlever sex månader också.
Du kan inte veta när det går förbi så i något skede ger du dig. Jag grät ett par gånger i början för jag var så förtvivlad. Sen insåg jag att jag har två val: ge efter för illamåendet och bli sittande i soffan eller leva med det så gott jag kan. Jag valde det senare alternativet. Hela februari gjorde jag inte mycket annat än jobbade, gick ut med hunden och tyckte synd om mig, men sedan återfick jag livet. Sisu och medicin hjälper, tro mig.

Jag är inte en känslig person. Men som jag mått ska inte en person behöva må. Och för mig var det alltså lindrigt. Mammor som skriver att "det viktigaste är att bebisen mår bra, jag bryr mig inte hur jag mår" förstår jag inte. Det jag inte heller förstår är hur det är möjligt att kvinnor ska behöva lida av illamående i veckor, månader när de är gravida och ingen hjälp finns. Jag är helt övertygad om att orsaken till att kvinnor mår så dåligt har att göra med vår moderna värld, sättet vi lever, det vi äter, något. Om kvinnor alltid hade mått såhär illa under en graviditet så hade människosläktet dött ut före vi lärde oss prata med varandra. Och jag är helt övertygad om att det här är något som forskning kunde ge svar på. Det finns saker man kan göra. Det är jag säker på. Behöver jag ens säga att jag också är övertygad om att det här är ännu ett klassiskt symtom på att det är männen som styr världen?

Och sen var det ju förstås det där med mina boobs. De har alltid varit ömma under pms, men nu var de ömma i sådär 10 veckor före det lindrades. Om nätterna kunde jag vakna för att gå på toa, stiga upp och känna hur jag bara ville slå handen genom vårt fönster för att få någon annan smärta att tänka på än den i mina bröst. Värst var det när man varit stilla länge och sen rörde på sig, när alla vätskor började flytta på sig inne i brösten. Aj, aj, aj.
Dessutom har jag haft en sådan otroligt mängd luft i magen under de senaste veckorna. Vi talar inte sådana mängder som skapar små diskreta fisar som varken luktar eller låter, nej, vi talar mängder nog för att blåsa omkull ostadiga utedass. Det bubblar och har sig i magen. Och ut måste det.
I något skede var jag också rejält instabil. Jag blev känslig på ett sätt som jag aldrig varit förr. Jag minns att jag läste en tidningsartikel om en familj som drabbats av flera dödsfall efter varandra och jag måste kämpa mot tårarna, också helt vanliga inslag i något tv-program kunde utlösa samma reaktion. Sådant hände aldrig tidigare. Jag var också explosiv, det kan T intyga. Jag kunde bli arg på något oväsentligt, gorma om det och så gick det över igen.

Men visst känns det härligt på många sätt. Det är något så ofattbart att min kropp kan nära en annan människa, att en liten en växer där inne. Jag trodde aldrig, aldrig att det skulle fungera så smärtfritt för mig att bli gravid. Allt vin, all öl, alla miljögifter och stekos och konserveringsmedel som har passerat genom min kropp tror jag betydde att det skulle krävas åratal för att kunna få barn. Plus det faktum att jag ju misshandlat min kropp rejält i tonåren, svultit mig själv så att min mens blev bort. Ändå funkar det. Min kropp kan bära en annan människa. Det är helt fantastiskt.