Den trygga punkten

I tisdags när T hade stuckit till jobbet, jag steg upp, kände den där alltför välbekanta känslan av att magen strax kommer att tvinga mig göra bekantskap med mina magsyror, satte mig i soffan, andades och sedan rusade till toan och spydde i flera minuter - den här gången faktiskt endast magsyror eftersom jag inte hade hunnit få i mig något annat än vatten - så förväntade jag mig att känna mig totalt uppgiven, nedslagen. Men det jag kände var total likgiltighet. När man mått illa i 11 veckor, är i graviditetsvecka 17 nu, utan uppehåll (jo den där ena dagen i vecka 10 mådde jag faktiskt bra) så blir illamående normalläge. Jag kommer inte ihåg hur det känns att inte må illa.
Det som hjälpt mig, som blivit en sorts trygg punkt i min tillvaro är mina Seaband, åksjukeband. Dom har jag haft runt handlederna nu sedan vecka 7. 10 veckor. Dag och natt med undantag för när jag har duschat eller diskat. Dom är mina bästa vänner. Jag vet ju inte om jag faktiskt skulle må sämre utan dom, men jag vågar inte pröva heller. Jag tror på dom och det är viktigast.
En lång tid åt jag ju också Postafen, men det slutade jag med i något skede för de tröttade ut mig så mycket och dessutom avtar ju effekten efter cirka 12 timmar, vilket betyder att tar du inte en ny dos just då så kommer du att känna att det blir värre. Det ville jag inte, jag gillar när det är någorlunda stadigt.

Seaband hittar du på apoteket.