"Mamma, tack det var gott men du kan sluta äta nu"

Jag begriper inte hur det här ofödda barnet i min mage ska få plats i ytterligare minst en månad. Jag fattar inte. Ibland när jag ligger i sängen flyttas hela jag när ungen riktigt tar i där inne. Det gör ofta ont när hen sparkar. Min rygg håller på att dö, värst är det på morgonen, då är ryggraden helt mos. Det börjar bli riktigt svårt att äta också... Mina måltider har numera 5 stadier.

1. HUNGRIG!!!
2. M-m, vad gott, åh, mat har aldrig varit så gott som det är just nu... *njuter*
3. Men vad nu då, sluta dansa samba där inne. Sluta. Not fun.
4. Åh, jag dör, jag spyr, min magsäck kommer ut genom munnen. Vad fan, ska det här barnet födas nu?!? Nehe, hen ska bara gör livet till en pina för mig.
5. Kan inte resa mig upp och stå rak för är så mätt av de där två smörgåsarna jag just åt. Sitter kvar. Andas. Ungen fortsätter träna inför sambafestivalen och jag försöker undvika att spy.

Nu i helgen hade jag dessutom flunssan from hell. Det kom så mycket snor att jag trodde min hjärna skulle rinna ut. Jag såg ingenting för mina ögon tårades hela tiden. Mina bihålor var ömma som sällan förr. Jag hatar flunssa. Och det värsta är nästan att jag aldrig får feber. Jag går bara omkring och har det för jävligt men blir ändå inte helt däckad så jag får sova mig genom eländet som alla andra.