Det är något alldeles speciellt med att höra sonen skratta och grymta sådär belåtet som bara en bebis kan när han varit ledsen men inser att han snart ska få den bästa trösten han vet, bröstet.
Det är något alldeles speciellt med att uppleva att det finns en person här i världen som ser mig som den allra viktigaste personen i sitt liv.
Det är något alldeles speciellt med att vara mamma.
Jag är den första att säga att föräldrar är och ska vara jämställda, men eftersom A är helammad så har det oundvikligen blivit så att jag är den som enklast tröstar, söver, lugnar och såklart matar. Men det kommer att ändra i takt med att han blir äldre. Jag har till exempel aldrig fått honom att skratta på samma sätt som T får genom att kittla och busa.
Och jag är den första att medge att det är otroligt tungt att ha en person som är så beroende av mig som A varit nu i snart ett halvt år. Det var en mamma i en Facebookgrupp för mammor till barn födda -14 som frågade hur mycket vi mammor varit från våra barn och jag insåg igen en gång att det i den frågan också råder en tudelning. Det finns de som tycker att en mamma inte ska vara låst och som själva ser till att ofta få egentid och så finns det de som tycker att en mamma ska vara med bebben ungefär tills hen pratar hela meningar. Jag säger inte vad som är rätt eller fel, själv har jag varit ifrån A korta stunder flera gånger men aldrig längre än drygt en timme. Varje dag är jag från honom minst 10-15 minuter under en av hundens kisirundor. Men jag har tills vidare inte upplevt någon längtan bort, vi har kunnat göra så mycket med honom med oss också. Ändå upplever jag ofta att det är tungt att han är så nära så mycket. Så beroende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar