Framtidstankar och studieångest

Jag har länge, i flera år, funderat på värdet av en magisterexamen, en sådan som jag nu är stadigt på väg mot. Vad gör det för skillnad som journalist att ha en magisterexamen jämfört med att ha en kandidatexamen? Alltför många lärare på uni har sagt åt mig att "inte gör det någon skillnad på arbetsmarknaden". Men många lärare har också sagt att det är en fördel att ha en magisterexamen.
I mitt fall var det nog så att jag blev klar kandidat (vintern 2011-2012) och inte riktigt visste vad jag skulle ha gjort, så jag beslutade mig för att fortsätta på magisternivå. Jag har inte ångrat det, men känner nog den där tvekan ibland, att är det nu på riktigt värt det. Igår pratade jag med min graduhandledare som är oroad över att så få Soc&kom-journalister fortsätter på magisternivå. Hennes åsikt är den att det är en fördel att ha en magisterexamen. Speciellt om man inte är hundra procent säker på att det är ren journalist man vill vara. Magisterexamen i kommunikationslära ger ju en också befogenhet att exempelvis arbeta som informatör, inom pr med mera liknande. Och jag är nog inte hundra på att journalistyrket är det garanterat rätta för mig, utan hellre något åt det hållet. Jag skulle exempelvis älska att arbeta i bokbranschen på ett eller annat sätt.
En examen handlar ju mycket också om vad man själv gör av den. Jag har valt att läsa mycket litteratur och mycket socialpolitik. På det sättet har jag två områden som jag har mycket kunskap i, förutom att jag har alla kunskaper som behövs för att producera bra texter i olika former. Min gradu har exempelvis mycket att göra med socialpolitik så det biämnet har också gett mig verktyg att skriva en bättre avhandling. Jag tror att det är hundra gånger bättre på arbetsmarknaden att ha en magisterexamen med tydliga biämnen än att ha läst lite kurser här, lite kurser där och inte riktigt fått ihop till någon helhet. Då menar jag inte att man inte ska läsa just de kurser man vill läsa, det kan man göra, men då gäller det att motivera varför de är en bra kombination och vad de ger en.
Det finns gott om exempel på unistuderande som börjar på ett huvudämne, läser ditt och datt, blir intresserade av något annat, aldrig får en examen i någonting och sedan sitter med sina olika kurser och olika projekt de varit inblandade i. Det har jag svårt att tro att ger ett gott intryck åt en seriös arbetsgivare, såvida man inte kan motivera blandningen.
Summa summarum: jag är glad att jag om sannolikt ett drygt år kommer att ha en magisterexamen som bildar en snygg helhet och att jag kommer att veta vad jag kan göra med de kurser jag har läst. Jag kommer att kunna motivera vad den kunskap jag har kan utnyttjas till.