Jag läste ut Caitlin Morans Konsten att vara kvinna.
Moran skriver i boken mycket personligt om hur hon upplever det att vara kvinna. Hon ger rikligt med små historier från sin egen vardag, om att jobba som nöjesreporter, att föda barn, att gå på strippklubb, att köpa kläder och skor, att raka fittan och att uppfostra barn. Det mest gripande kapitlet är det om Morans abort, något hon gör när hon redan blivit tvåbarnsmamma. Det är egentligen endast i kapitlet om abort som jag inte skrattar högt. Resten av boken är så rolig att om inte annat så måste du läsa den som ett exempel på humor i textform.
Det allra roligaste kapitlet är det om mode. Moran skriver om hur hon en dag när hon läste en damtidning insåg att alla kvinnor måste äga högklackade skor, flera par av dem dessutom, och hur Moran hatar varje par högklackade skor hon köpt sedan den dagen för att högklackade skor helt enkelt inte är gjorda för att gå i. Ett annat kapitel där jag skrattade högt var det om hår. Hår på benen och hår i fittan och hur det finns helt absurda "regler" kring hur en kvinnas fitta måste vara rakad för att "duga". Och det att män aldrig skulle sjunka så lågt att de skulle ta emot order om hur kuken ska rakas - sådant bestämmer karlar själva om.
Det handlar mycket om feminism, att kvinnor ska få bestämma själva. Moran är mycket kritisk till allt som heter skönhet och utseende, eftersom män sällan tvingas följa samma regler. Här finns också rikligt med funderingar kring vad feminism egentligen är och också en hel del kritik mot kvinnor som påstår sig vara feminister men egentligen kritiserar helt fel saker. Vad är feminism? Jo, det är övertygelsen att alla ska få vara just som de är, skriver Moran. Oavsett hur dumma, korkade, feta, inåtvända eller illa klädda de är.
En röd tråd genom boken är det faktum att kvinnor har en massa press på sig från en massa olika håll. De ska raka fittan på ett visst sätt, de ska ha högklackade skor i en viss modell, de ska ha si och så många basplagg i garderoben, de ska bete sig si och så, de ska vara på ett visst sätt, de ska önska sig vissa saker, de ska villa bli mammor, de ska vara en viss sorts typer som föräldrar, de ska inte villa det ena och det andra. Och allt det här bara för att vara normala kvinnor. För att godkännas.
Moran ger en enkel regel för hur man kan bedöma om någon regel som gäller för kvinnor är ett uttryck för kvinnorförtryck. Gör männen likadant? Om svaret är nej, då är regeln ännu ett exempel på hur kvinnor fortsätter att undertryckas i samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar