T är just nu bortrest och det känns alltid konstigt att vara ensam hemma 24/7. När han är borta kortare tider påminns jag alltid om hösten 2011, då han var borta i fyra månader. Det överlevde vi, så några nätter från varandra är ingenting! När han först åkte den där sena augustidagen 2011 trodde jag att jag skulle dö av sorg, men det är som de säger:
du vet inte hur stark du är innan det enda alternativet du har är att vara stark. Ändå saknar jag honom också när han bara är borta i fem dagar, som just nu. Vi lever så otroligt nära varandra, vi gör allting tillsammans och vi kan utan problem tillbringa flera dagar och nätter i sträck med varandra utan avbrott. Den där känslan av att ha en person här i världen som förstår en, som stöder en oavsett vad man gör, som älskar en, som finns nära en i vått och torrt och som kan avsluta ens meningar... Det är något jag önskar att alla skulle få uppleva.
Jag kan inte fatta att det finns den här mannen som faktiskt vill vara med lilla mig, som faktiskt är villig att säga att han tänker vara med mig resten av livet! Jag som är kontrollfreak, nästan aldrig rakar mig under armarna, får ångest av att sova för länge, lämnar smutsiga smörknivar kvar på arbetsbänken när jag lagar smörgåsar och dessutom inte kan ett skvatt om att matcha soffdynorna med gardinerna (och inte orkar bry mig heller!)
Det är så otroligt härligt med kärlek!
I alla fall har jag sällskap av hunden här hemma. Hon kan vara en pain in the ass i vissa lägen, men för det mesta är jag så glad att få ha henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar