Den fula sanningen om kärlek

Jag har en teori om äkta kärlek. Äkta kärlek är sådan kärlek där den som älskas inte behöver låtsas, göra sig till, planera och fundera, göra upp strategier och fundera på vilken av de sju outfitalternativen man ska ha på sig på dejten. Äkta kärlek söker upp de två berörda personerna och för dem samman oavsett om den andra "gjort bort sig" någon gång eller har fel yrke eller inte ser ut som en sådan som kan tänkas vara den andra personens "typ". Äkta kärlek kräver inte att den ena kör en viss bil eller klär sig på ett visst sätt eller gör något för att imponera på den andra.
Jag tror att folk blir kära när de blir det, sådant kan ingen annan påverka, inte ens den som personen blir kär i.
Jag tror att folk gör det hela svårare än det på riktigt är. Antingen gillar någon dig eller så gör de inte det. Om du måste spela en roll, dölja saker, ljuga, förvränga sanningen eller göra sådant och agera på ett sätt som inte alls är du kan det hända att personen blir kär i dig, men hur länge klarar du av att upprätthålla fasaden? Hur roligt och hållbart är det att lura en person att älska dig? Nej, tänkte väl det.
Många Hollywoodfilmer älskar det här temat: hur lura en person att gilla dig tillräckligt mycket för att bli kär i dig trots att hela du är en lögn.
Den här var underhållande för några år sedan. Numera blir jag mest ledsen när jag ser den. Jag antar att det har att göra med att jag blivit äldre och fått mer självförtroende. Idag inser jag att den jag är är den jag är. Och jag rockar.