Farten, spänningen

Vi såg på lördagen en film vi skulle ha sett för länge sedan, men sådär blir det ju ibland att "jo vi ska, vi ska, vi ska". Det var filmen Rush. Om Niki Lauda och James Hunt i F1 och deras kamp om världsmästerskapet 1976.
Jag är lite insatt i F1-världen, mest för att jag hela mitt liv varit omgiven av personer som är mycket intresserade av den världen. När jag var barn och ung såg vi alltid på F1 på tävlingsdagarna och numera tittar T på det. Det har såklart gjort mig också intresserad och jag har alltid tyckt att det är något spännande i en tävling i den här grenen, bilsportens högsta klass. Däremot kan jag debattera varför grenen inte ska kallas en sport hur länge som helst och jag tycker dessutom att själva upplägget är helt huvudlöst med ett tjugotal tävlingar per säsong i de rikaste länderna i världen, ofta i stater styrda av diktatorer, med utgångspunkten att män är med för att köra och kvinnor är med för att se bra ut och med helt hutlösa summor som går åt till någon liten detajl i en bil för att göra den 0,2 sekunder snabbare. Och vi behöver inte ens tala om det huvudlösa i att 20 bilar kör runt runt runt, först några varv som träning, sedan några varv som tidskörning, sedan några varv som tävling och sedan flyttas allting till ett annat land där man gör allt på nytt och på nytt och på nytt.
Med det sagt: jag förstår spänningen i F1, både för åskådarna och för förarna. Och det här är något som Rush långt bygger på. Varför köra bil runt runt runt med livet som insats? Lauda säger i filmen att han är beredd att ta en 20 procents risk för att dö varje gång han sätter sig i bilen, men inte en enda procent högre. 20 procent. Nuförtiden är risken såklart mindre, men då på 70-talet dog det enligt filmen flera förare per år. Också Lauda skadade sig under säsongen -76 och bär än idag spåren av den olyckan. Men det hindrade inte honom från att fortsätta köra, för att han ville vinna. Den här filmen lyckas fånga just det, orsaken till att människor riskera sitt liv och sin hälsa för att klara sig bra i något. Vad det är som gör en del personer till sådana som konstant söker fara och risk.
Filmen är i princip två personporträtt, Lauda och Hunt. Och, för den riktigt insatta kan ju nämnas att Kimi Räikkönen idag och James Hunt då kunde vara en och samma person, så massiva likheter har de. De älskar att ha kul och festa loss och bryr sig inte så mycket om allt vad etikett heter och vill mest göra det de gör bäst: köra bil.
Det är spännande det här med personer som behöver känna adrenalinet pumpa i blodet för att på riktigt känna att de lever livet. Förra veckan lyssnade jag på Jessica Grabowsky i Hon som inte rodnar som också säger att hon är en person som behöver sitt adrenalin för att må bra. Hon håller förstås på med helt annat, teater och film, men det är mycket likheter i det där med att söka efter en premiärspänning och att söka efter spänningen i att köra fort. Själv är jag en person som älskar att leva det trygga livet och inte utsätta mig för onödigt spännande händelser. Det farligaste jag har varit med om är nog alla gånger jag har flugit av en häst. Och det är bra så, mer spännande än så behöver det inte vara för att jag ska må bra. Kanske det är just därför jag är så fascinerad av att höra personer tala om det härliga i att sätta sig själva på spel på olika sätt.
För att säga det kort: se Rush. Den är 2 timmar lång men precis som i F1 så händer det hela tiden något. Filmen har väldigt lite dialog och bygger mest på fart och att genom karaktärernas beslut och handlingar beskriva varför de gillar farten. Och kom ihåg när du ser filmen att både Lauda och Hunt är riktiga personer. Filmen har också en del riktigt material från verkliga tävlingar under säsongen -76. Och den där kraschen där Lauda skadar sig den hände faktiskt. Kom ihåg det.