Och alla vänner på facebook bara ynglar av sig, det kommer upp bb-bilder och magbilder och "åh nu är vi äntligen en hel familj" hela tiden. Och jag och T bara "plötsligt tillhör vi den generationen som får barn!"
Jag är så glad för alla som får barn, det är den största gåvan man kan få (tror jag, vad fan vet jag egentligen?). Men själv får man ju lite stress av det. En nära vän säger ofta att om hon blir mamma före hon är 30 så är hon nöjd, det strävar hon efter. Jag och T har ingen sådan där gräns att då ska det senast ske.
En sak jag har insett för länge sedan är att våra eventuella kommande barn aldrig kommer att ha kusiner i samma ålder. Min bror kommer knappast någonsin att bli pappa och T:s syskon har visserligen sex barn totalt, men den yngsta är nu drygt 1 år och flera lär det inte komma så vitt jag har förstått. Även om vi just nu skulle börja vänta barn så skulle barnet vara 2 år yngre än sin yngsta kusin. Och det är ju inte så farligt, men vårt första eventuella kommande barn lär inte födas ännu på några år. Fast det vet jag ju inte heller, eftersom vi liksom inte har en plan. Jag antar att man vet sedan när det känns rätt, att liksom nu ska det ske. Sedan är det ju dessutom det att barn kan man inte beställa sådär bara, dom kommer om dom kommer.
Tja, kontentan av det hela... Alla i min ålder, de där samma människorna som jag gick i skola med, blir och är föräldrar och jag vet inte hur man förväntas reagera på det. Vara glad för deras skull, jo, men sedan då. Vad betyder det för mig? Måste det betyda något för mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar