Gone Girl, boktips!

Boktips: Gone Girl av Gillian Flynn. I kid you not, det här kan vara boken med den mest fängslande berättarstilen jag någonsin läst och den har också ett utmärkt språk (nu kan man förstås inte riktigt jämföra böcker som är översatta, som den här, och böcker som du läser på originalspråket). Det bara flyter på. Genast presenteras man med ett mysterium (nä, det är huvudpersonens fru som försvunnit och så småningom fattar man att hennes man, huvudpersonen, åtminstone delvis  är orsaken till hennes försvinnande, tills man fattar att nähä så var  det inte alls och så fattar man noll igen) och sedan får man bit för bit små glimtar av det som händer före och efter att mysteriet fick sin början.
The Guardian har kallat boken "årets thriller" och det är mer än sant.
Läs!

 

Det finns ett stycke i början av boken jag inte kan släppa. Där huvudpersonen analysera det faktum att han hela tiden, vad än händer i livet (som exempelvis det stora mysteriet i boken) känner att det här har han varit med om tidigare och nu kommer den där personen att säga si och då ska jag säga så eller göra på det här viset. Och att den känslan beror på att människor idag faktiskt sett och varit med om allt före de själva är med om det, via till exempel tv-serier, filmer, dokumentärer, internetsidor eller annat. Att vi aldrig kan uppleva något för första gången för att vi "upplever" allt långt före vi själva har chansen att uppleva det. Att vi till och med vet vad man ska säga i olika situationer för att vi hört någon karaktär i någon film säga just det i den situationen. Väldigt intressant, tycker jag. Och ännu mer spännande blir det att fundera på vad det här betyder för oss människor. Skrivs livet av manusförfattare? Bestäms våra liv av sådant vi upplever på internet?