Jag är trött på att alltid vara en andra klassens medborgare

Idag är jag bitter. Riktigt bitter. Kalla mig bitterfitta. Skulle jag fortfarande ha kvar mina Borgåuttryck skulle jag säga nu e ja rigit fittoger.

För det första vill jag skälla på Helsingfors stad och deras svenskspråkiga tjänster för blivande föräldrar. Dom suger. För det första får man söka med ljus och lykta för att hitta en rådgivning där de kan ge ens lite service på svenska. Vi åker regelbundet genom hela stan för att få träffa en hälsovårdare som har svenska som modersmål (fast senast vi var där hade hon med sig en (överlag väldigt proffsig och trevlig och kunnig) barnmorskestuderande som nog förstår lite svenska men kanske vi alla kan tala finska i alla fall? Visst kan vi det, perkele!). Notera att när jag träffar rådgivningsläkaren så talar jag finska, precis som vi talat finska på besöket på Barnmorskeinstitutet, på labbet när jag lämnat mina prover och på alla ultraljud som gjorts. Men det handlar inte bara om språket. Jag har aldrig sett röken av några testresultat när jag varit och gett urinprov eller blodprov, får tydligen lita på att någon nog säger om något inte stämmer (fast det gör ingen, har jag insett). Informationen är bristfällig, jag har många gånger gjort fel för att någon inte förklarat för mig hur jag ska göra (ett urinprov lämnade jag in på tok för sent exempelvis), olika personer säger olika saker (det första läkarebesöket var enligt läkaren i fel vecka men enligt hälsovårdaren i rätt vecka), man får bara tag på rådgivningspersonalen mellan 8 och 13 måndag till fredag (idag hade jag exempelvis klockan 14:30 en fråga jag ville ha svar på nu men nej, jag måste vänta till imorgon), det sägs att det ska göras en kontroll men så är det något helt annat som görs med mera med mera. Och igår när jag försökte ta reda på om familjeförberedelsekursens tredje tillfälle hålls den 16.9 (enligt pappret från rådgivningen och ett mejl jag fått) eller den 17.9 (enligt ett annat mejl) så sade personen som tagit emot anmälningarna till kursen att hon inte vet. Vi åkte till platsen kl 16, satt där en stund men åkte sedan hem igen för ingen dök upp. Vaktmästaren på platsen säger att ingen har reserverat utrymmet för idag kl 16, så vi bestämde att skita i saken. Känns inte lönt att åka dit bara för att kanske åka hem genast igen.
De flesta tjänster för blivande föräldrar är gratis, det är bra att det ändå finns lite service att få på svenska, men såhär kan det ju inte vara, att man själv ska gissa sig fram, tillbringa tid i telefonköer och ha ångest flera gånger under de nio månaderna det gäller över att man igen har gjort något fel och inte fattat bättre.

För det andra är jag trött på att som finlandssvensk konstant få urusel service. Eller ja, service får jag ju, men den går på finska. Idag besökte vi FPA:s kontor i centrum. Vi hade bokat tid för ett möte redan för två veckor sedan, på svenska (det handlar om vår privatekonomi så vi ville gärna prata svenska, plus att det rör sig om statens tjänst så de ska enligt lag erbjuda oss service på svenska). 45 minuter före bokad tid ringer en kvinna och undrar om vi trots allt kan tala finska. Visst kan vi det, perkele! Efter besöket tackar hon oss för att det gick att sköta mötet på finska. Varsågod, perkele!

Jag betalar samma jävla skatt, samma serviceavgifter som alla finskspråkiga men ändå är det så otrooooligt svårt för staten och staden att ordna service åt mej på svenska, mitt modersmål. Jag kan finska, det handlar inte om det (men alla kan inte sköta exempelvis en diskussion om hur det känns inför förlossningen - än mindre en förlossning på finska), det handlar om att jag har rätt att få service på mitt modersmål, det språk jag bäst kan uttrycka mig på av båda staten och staden. Jag är trött på att hålla tyst om det här, jag är trött på att alltid svara kyllä se sopii när någon på finska frågar mig om vi inte kan tala finska för det är så mycket enklare för hen. Men jag orkar inte kräva heller. Jag orkar inte varje gång kräva att få service på svenska. Det ska jag inte behöva kämpa för, eller?

Jag önskar att alla dom som skrivit under för att få bort svenskan från skolorna ens en gång skulle få uppleva hur det känns att behöva förklara för en läkare på ett språk som inte är ens modersmål hur saker känns och vad man funderar på och vad man behöver hjälp med och varför. Att de som högljutt kräver att finskspråkiga elever inte ska behöva lära sig svenska skulle tvingas sitta och prata med en psykolog på ett språk som inte är deras modersmål. Att de som tycker att alla finlandssvenskar kan ju finska skulle tvingas läsa på om hur en förlossning går till på ett språk som inte är deras modersmål för att de vet att de måste känna till termerna på det språket för det är ändå det språket som kommer att användas. Att de som insisterar på att ryskan är viktigare skulle tvingas sitta på FPA:s kontor och försöka hitta de rätta orden på ett språk som inte är deras modersmål för att förklara att det här förstår jag nu inte riktigt. Jag önskar att alla som kräver att svenskan ska bort, som kräver att de måste få studera vad de vill istället för att studera svenska, skulle inse hur det känns att vara andra klassens medborgare i sitt eget fosterland. Jag är född här och jag kommer att dö här men jag kommer alltid att vara en andra klassens medborgare.