Krukväxternas sista viloplats

Jag har en affärsidé. Ni vet de där stallen som tar hand om gamla hästar, åsnor, getter you name it som behöver en sista plats att bo före de galopperar vidare till de evigt gröna betesmarkerna? Nå, jag har funderat att jag och T kunde öppna något liknande men för gamla krukväxter som kommit till sitt livs ände och behöver ett hem där de kan dö ifred. Ekholms krukväxtpensionärer kan vi kalla businessen. Vi kunde dessutom garantera att krukväxternas lidande inte blir alltför långvarigt. För om det är något jag och T kan så är det att ta livet av krukväxter.

Jag förstår inte vad vi gör fel. Och de kort korta stunderna då någon av våra växter ser ut att må helt okej - jo, det händer nu och då och så hoppar vi jämfota av glädje i någon dag och sedan plötsligt ser krukväxten ut som något som växer i Tjernobyl igen. Eller så är den momentära välfärden bara en synvilla... - så förstår ingen av oss vad vi gjort rätt den gången.
Jag är seriös. Alla våra växter dör. Det är som om att samma sekund en krukväxt kommer innanför vår dörr så påbörjar den sina förberedelser för att dö. Happens every time.

Det här var ett bonsaiträd. Sedan köptes det av paret Ekholm och nu är det en döende samling kvistar som spretar åt alla håll och några torra blad.