Vår tids hjältar

Vår tids hjältar. Det är inte folk som botar cancer eller hjälper de fattiga eller ger mat åt de svältande. Det är folk som gått ner i vikt. Ju mer du gått ner desto större hjälte är du.

Veckotidningarna och damtidningarna är fyllda av berättelser om folk som gått ner 5, 10, 15, 20, 25 kilo eller mer och så är det fanfar och vita duvor som flyger och regnbågar och fyrverkerier och folket läser med ett engagemang som få andra fenomen i världen lyckas locka till sig. Så gjorde jag. Kunde jag då kan du. Tips och recept. Klyschor som det finns inga genvägar och förbruka mer kalorier än du äter och det handlar om en livsstilsförändring. På arbetsplatserna får folk beröm för att det syns att de magrat. I populärkulturen idoliseras kändisar som lyckats gå ner, som har förändrats. I teve visas det flera gånger per dag program som i en timmes tid visar hur den personen som just den här veckan är huvudperson svettas, äter sallad och grynost och gråter och skriker av smärta men som när timmen gått gråter av lycka för nu har hen äntligen hittat rätt väg i livet och det här är en livsstil. Instagram är fyllt av inspiration, ursäkta fitspo, och folk delar hälsosamma recept till höger och vänster och det som påstås vara en hälsotrend är egentligen bara en gånerivikt-trend. Folk som på kaffepausen väljer att dricka enbart svart kaffe och tackar nej till en chokladbit eller bulle överöses med frågor om hen börjat banta och när hen då får chansen att säga att så minsann är fallet så pratar sällskapet under resten av kaffepausen om hur de också borde banta och hur de beundrar alla som har stamina att göra så och hur de aldrig kan lära sig säga nej när någon bjuder på något gott. (Om det är någon vardagssituation jag avskyr så är det den när någon säger att åh nej jag kan inte äta av den där chokladpajen du bjuder på för jag bantar! Hör här: vill du inte ha av min chokladpaj så säger du nej tack och så ställer jag eller någon annan inte några frågor om det för det är din ensak om du äter eller inte äter, är vi överens? Bra.)

De här hjältesagorna bygger förstås för det första på att en förväntas skämmas över sin vikt. Alltid, oavsett vad en väger. Är en riktigt fet ska en dessutom tänka på hur skadligt det är för ens hälsa och så ska en skämmas lite extra. Lady Dahmer skriver mycket om det här med att världen inte klarar av att acceptera om en person är helt tillfreds med sin kropp trots att hen är överviktig/fet. Det har blivit ett normaltillstånd i samhället, det förväntas att en alltid ska sträva efter en lite lägre siffra på vågen. För det andra bygger det på idén om att det är så oerhört svårt att gå ner i vikt, att det krävs svett, smärta, tårar, svält, hunger, illamående, dåligt humör och ett fakin förstört liv för att gå ner i vikt. Det gör det såklart inte, det enda som generellt behövs är lite smartare mat- och dryckesval och ett fattat beslut en håller fast vid. Jo, jag menar faktiskt det. Sluta måla upp en bild av att gå ner i vikt som något som måste ta över hela ens liv för det är inte sant. Det handlar om små vardagsval. Men när det framställs som ett 24/7 projekt att gå ner i vikt så framstår alla som gått ner i vikt som hjältar som kastade resten av livet åt sidan och genom blod, svett och tårar kämpade bort de där kilona och som sedan blev så jävla lyckliga för att de hade lyckats.

Själv har jag lyckats gå upp cirka 25 kilo från min minsta vikt då jag hade ätstörning. Det är min personliga hjältesaga (en av många). Jag bröt loss. Jag gick upp i vikt och jag lämnade ätstörningen och ana-Eva bakom mig.

Visst är det viktigt med hälsa. Men det handlar om så mycket mer än folks vikt.

Jag är trött på idoliseringen av folk som gått ner i vikt.