När vi igår tillsammans med halva Helsingfors var på öppningen av julgatan fick jag ett sådant där
vi är en av miljontals barnfamiljer i den här världen -stund. Där stod vi på Senatstorget med alla andra familjer och sjöng Petteri Punakuono. Det var så stämningsfullt och så stort. Jag räknar liksom fortfarande mig som studerande ibland. Liksom ung, vet inte vad jag vill med livet, för mycket fritid. Men det börjat sakta sjunka in att det inte stämmer längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar