Isac måste hitta en ny väg

Trots att jag är lite nervös för att skapa en kaktusgate 2.0 måste jag kritisera den nya tonårsstjärnan Isac Elliot och det sätt som medierna talar om honom.
Pojken är alltså 12 år gammal. Radio Extrem skriver om honom att "Stackars Isac Elliot har det redan som 12-åring tufft med brudarna". Hbl skrev för ett par veckor sedan att "nu köar tonårsflickorna för att få en skymt av sin idol" och "största delen av fansen är tonårsflickor, men Isac Elliot säger att pojkar så klart gärna också får lyssna på hans musik".
Problemet med det här är att medierna skapar och förstärker bilden av den sexiga, starka, snygga, heta unga mannen som flickorna dras till. Värre blir det av att flickorna och "mannen" i det här fallet är i yngre tonåren. Ungefär den tiden då i alla fall jag ännu lekte med dockor och ritade teckningar och endast visste att pojkar gillar att retas och busa. Såklart fanns det en del  flickor och pojkar som var "intresserade" av varandra, men det betydde närmast att de skickade sms till varandra. Tiderna har förändrats, jag vet. Men 12-åringar är inte färdiga för sådana här känslor av åtrå och medierna borde inte porträttera sådant som något kul och gulligt.
Den här typens rapportering förstärker, som sagt, bara bilden av mannen (12-årigen) som den som kvinnorna (12-åringarna) springer efter och försöker komma nära, få att titta på en, få att prata med en eller allra helst röra en.
Varför kan inte alla bara få gilla hans musik? Lyssna på den, komma för att se honom uppträda, sådär som vanligt folk ju oftast gör... Varför ska det vara "brudar" som "köar för att få en skymt av sin idol"?

Sedan är det också en del av problemet att Elliot ju sjunger om stora känslor, dramtik och kärlek trots sin ringa ålder. New Way Home skulle vara sliskig om det så vore en 30+ stjärna som sjöng den, nu är det ett barn. Lyriken går ungefär såhär "jag lovar att skapa dej en bra framtid, jag lovar att ge dej det bästa". Observera igen alltså att det är en "man" som sjunger såhär, underförstått, åt en "kvinna". Och det är sådant som 12-åriga tjejer lyssnar på (men kom nu ihåg att pojkar också såklart får lyssna). Tjejer lyssnar på när deras största idol sjunger om hur han ska skapa något bra för dom. Det är så snuskigt och äckligt att jag nästan får nippor. 12-åriga tjejer ska inte få höra hur en pojke ska skapa något för dem, de ska skapa det själva!

Nu tycker jag alltså att Elliot är lika söt som vilken som helst 12-åring, men låt honom vara det då. Det vore både trovärdigt och inte det minsta äckligt om han sjöng om lego, skola, hockey, tv, spel, böcker, vad fan som helst som man pysslar med som 12-åring. Men kärlek, det vet han ingenting om.

Hunger

Eftersom jag nu är inne så mycket på litteratur (jag läser normalt inte närapå såhär mycket skönlitteratur, men kan kanske göra det till en vana nu då jag har uppe tempot) så måste jag notera att Sofia Torvald skrivit en bok om ätstörningar. Hennes dotter har enligt intervjun varit sjuk.
Det här är helt klart en bok som behövs. Jag hoppas att den väcker mycket diskussion, för sådant kan leda till åtgärder och förändrade tankesätt.

Flykten från läger 14

Tja, sov på saken en natt (och drömde till all tur inte om nordkoreanska fångläger och svält) och är kanske redo för en liten analys av Flykten från läger 14.
Huvudpersonen Shin är alltså den enda i sitt slag som lyckats lämna Nordkorea. Hans historia är unik och författaren Blaine Harden (amerikansk journalist) berättar den. Själva historian är så gripande att man läser boken utan att bry sig om berättandet, som nog inte imponerar.
Shin sitter alltså i fångläger nummer 14 i Nordkorea för att hans farbröder försökte lämna landet under Koreakriget. I Nordkorea tilldelas straff för föreseelser åt både den skyldige om hen lever och åt alla släktingar i flera generationer. Shin är född och uppvuxen i lägret men rymmer som cirka tjugoåring. Han har då levt på majs, kål och råttor och insekter hela uppväxten. Kärlek känner han inte till. Han vet inget om omvärlden, litet om familjen Kim och kan knappt läsa och skriva. Gud, pengar, vänskap, familj, politik, historia, världen och det mesta annat är helt okända begrepp för honom. Det är så oerhört svårt att tänka sig att man kan överleva sådant och sen överleva ute i riktiga världen (Shin bor idag i USA och Sydkorea, turvis). Ännu svårare är det att tro att det finns läger som det Shin levde i. Svält, misshandel, avrättningar, sexuellt utnyttjande och slavarbete är bara början. Men de finns, lägren. Harden har kollat med andra avhoppare och personer som suttit i liknande läger och de bekräftar Shins version av det hela.
Många människor vimlar förbi som man gärna skulle läsa mer om. Exempelvis journalisten som hjälper Shin ta sig till den sydkoreanska ambassaden i Shanghai och lär ska ha hamnat i trubbel på grund av det. Vem? Varför? Hur? Eller om den amerikanska sergeanten som tillbringade 40 år i Nordkorea. Han lär ska ha skrivit en bok om sin upplevelse, kanske kunde man börja där.
Alltihop är så overkligt att man skulle säga "haha, det var då jätte trovärdigt" om någon skulle påstå att det här en helt påhittad historia. Ibland är verkligheten mer otrolig än fiktionen.
Nordkorea är en hemsk plats, men problemet är väl att om man någongång räddar befolkningen från sin diktator, så... Ja vad gör man då? I landet bor miljoner, miljoner som inte har en aning om vad exempelvis demokrati, utrikeshandel, diplomati, lönearbete, organisationer eller politik innebär. Det är inte lätt att gå in i ett sådant land. Inte förstår de heller vad ordet bistånd eller global innebär. De känner inte till omvärlden utan växer alla upp med propagandan att Kim i de olika versionerna är Gud och det enda de behöver göra är försöka få sin dagliga matranson och följa order.
Shin hade inte heller det lätt när han kom till Sydkorea och USA. Han förväntades exempelvis dyka upp på jobb en viss tid varje dag, men det hade han svårt att acceptera. Sådant hade han ju levt med i lägret, nu var han en fri man.
Shins berättelse berättas i kronologisk ordning, från pojke till vuxen i USA och Sydkorea. Det är berättelsen om en man som först i vuxen ålder inser att "sanningen" han levt i inte är den enda. Att han kan fatta beslut själv. Att han kan utvecklas.
Kvar lämnar han tusentals, miljoner i lika illa eller sämre läge än hans. Den största frågan som uppenbarade sjg när jag läste klart var: vad händer med alla andra?

Slutsatser

Den där flykten ja. Sträckläste hela boken eftersom jag inte kunde slita mig. Måste smälta innehållet nu innan jag kan leverera en mer sammanhängande analys. Jag kan liksom inte fatta att det här är fråga om en levande person. Det här har hänt.

Det jag ändå kom till nu genast var att här utan tvivel finns material för hur många böcker (filmer?) som helst. Exempelvis historien om Park kunde alldeles säkert bli en hel roman. Park är en annan nordkorean i fånglägret som hjälper huvudpersonen Shin att fly.

Flykten från påsken

Oj oj nu är jag trött. Det blev kanske lite för mycket vin under påsken och därför sov jag sämre i 2 nätter. Dessutom är det såpass sällan numera som vi sover borta hemifrån, så det är alltid lite jobbigt. Den egna sängen är den överlägset bästa, alltid.

Några observationer såhär påskens sist dag till ära. 1) Folk joggar igen. De är överallt de där hurtiga folken i sina tajta joggingdräkter. 2) Folk handlar igen. Några dagar utan fri tillgång till öl, bröd, potatis och godis och folk formligen trängs i affären. Jag med.
Nå ikväll ska jag äta påskens sista måltid här hemma, ensam. Dessutom ska jag sjunka in i den här boken (en lite försenad födelsedagsgåva). Recension utlovas om några dagar!