Åkessons kvinnosyn och aborträtten

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson levererar sin åsikt om aborter. Han vill ändra gränsen för när de senast måste göras till 12 veckor i Sverige med målet att minska på antalet som görs. Och för att harmonisera med resten av Europa. Alltså exempelvis Irland där en kvinna i höstas dog på sjukhus för att hon vägrades abort.
Abort är något som sedan länge varit en rätt för kvinnor i både Sverige och Finland och många andra länder. Men det finns också länder där det är helt eller nästan helt förbjudet. Jag tycker att lagstiftningen som den ser ut i Sverige och Finland är bra. En kvinna ska ha rätt att genomföra en abort under de förutsättningar lagen idag ger utan att någon ska kunna säga åt henne att det inte är hennes beslut att fatta. Såklart tycker också jag att en värld utan aborter vore en lite bättre värld men vi är inte där ännu. Oönskade graviditeter får sin början alltför ofta och då ska det vara var och en kvinnas rätt att avsluta graviditeten.
Här finns ändå enkla poäng att plocka. "Jag är för liv." Vem kan låta bli att klappa till det. Det är därför som abort är så ofta använt i olika debatter både inom politiken och inom frågor som rör kvinnors rättigheter. Det handlar om liv. Fostrets liv och kvinnans liv. Det är lätt att göra frågan svart och vit. Rätt eller fel. Liv eller död för fostret. Men frågan är inte under några som helst omständigheter enkel. Det Åkesson gör här är plockar billiga poäng. Jag är emot abort så sent i graviditeten, punkt.
Men det Åkesson förbiser är det faktum att de oönskade graviditeterna inte försvinner för att vi förbjuder abort helt eller delvis. De uppstår ju trots allt när två personer har sex. För att få de oönskade graviditeterna att försvinna krävs det bättre sexualundervisning, bättre tillgång till preventivmedel, ansvar och kunskap, öppen diskussion och respekt för varandra. Alla ska få ha sex. Alla borde göra det på ett tryggt sätt så att oönskade graviditeter inte uppstår. Jag tror inte vi kan uppnå noll oönskade graviditeter, inte ens om inga våldtäkter skulle ske. Men vi kan sänka antalet. Det gör vi inte genom att attackera kvinnors rätt att besluta om det som sker i deras kropp.
Läs RFSU:s förbundsordförandes betydligt mer kritiska debattinlägg.

Mjöd våren till ära

Vi lagar alltid mjöd till valborg, alltid enligt samma recept. En massa socker, farinsocker, vatten, citron och lite jäst. Den här mjöden och sådan man kan köpa i affären kan inte ens jämföras, så stor är smakskillnaden.

Och en liten filosfisk betraktelse av livet

Man kan se på motgångar i livet på två sätt.

1) FUCK FUCK FUCK!! Varför händer det här mej? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Varför!?! Nu vill jag bara gå och dö för att mitt liv suger!

2) Det finns någon orsak till att det här händer just mig. Det är för att jag ska utvecklas som person, lära mig.

Väljer man alternativ 2 kommer man att leva ett mycket stressfriare, lugnare, mer lärorikt liv än om man väljer alternativ 1. Jag försöker numera alltid välja 2:an. 1:an orsakar så mycket ångest.

Glädjeämnet en lördag

Det är de små sakerna i livet som i det långa loppet påverkar ens känsla av lycka. Något som definitivt gör mig lycklig just idag är sandfria trottoarer. Jag glömmer alltid den känslan under vintern. Känslan av att kunna gå utan att halka på is eller blötsnö eller sand som rullar iväg med en.

Egypten - magiskt men också sorgligt

Jag, min fästman och mina föräldrar besökte Hurghada, Egypten i januari 2011. Det var precis innan folkresningen som ledde till att president Mubarak störtades.
Före vi åkte var jag inte så intresserad av landets kultur och nuvarande politiska läge. Det enda jag visste var att landet har haft en civilisation hur länge som helst och att där finns rikligt med pyramider som bevis på det. Och att det ligger i norra Afrika. Men jag tänkte liksom inte på politiken där. Sedan, när vi var där såg vi rikligt med fotografier på den här Mubarak. Han fanns på en massa affischer i stan, men vi tänkte att det berodde på att folket gillar honom så mycket. Senare insåg vi att det sannolikt var något som staten hade bestämt...
Jag kände mig lite dum när folkresningen sedan började ett par veckor efter att vi kom hem. Jag började läsa om hur folket var förtryckt. Folk började dö för rätten att rösta i fria val. Samtidigt var jag givetvis glad att vi redan var hemma då. Men tanken på att vi hade varit där, pratat med folk om varifrån vi är och såvidare, skrattat åt egyptierna och varit lite rädda ibland samtidigt som de levde på det viset var ganska ledsam.
Situationen ser ju dessvärre inte bra ut just nu. Folket är fortfarande förtryckt. Fria val är endast en dröm. Kvinnor har det ännu sämre än männen. Det här inlägget kan inte gottgöra för min ignorans för problemen i landet, men det känns bra att kunna sprida budskapet om hur otroligt vackert land det är fråga om och hur härliga de flesta egyptier är.
När jag sade att vi var rädda ibland så syftade jag dels på mängden vapen i landet. Jag såg fler vapen under en vecka i Egypten än jag sannolikt kommer att se under resten av mitt liv totalt. Det fanns poliser, vakter, militär och andra random människor med vapen överallt. Min pappa kommer aldrig att glömma dagen då han ställde sig för att kissa i en pissoar och en man ställde sitt vapen bredvid honom på golvet så att han stirrade rakt in i pipan. Nu har jag förstått att mängden vapen dels var till för att ge en falsk känsla av trygghet för alla turister, dels var till för att hålla medborgarna i schack.
Det andra vi var rädda för var trafiken. Vi åkte en dag till Luxor, där konungarnas dal finns. Att säga att chauffören körde som en galning är att underskatta läget. Det går inte att beskriva i ord. Vägen mellan Hurghada och Luxor går genom öken, det är flera hundra kilometer av sten, sand, kyla på morgonen och kvällen och extrem hetta på dagen. Förresten. Du som trodde att öken består av mil efter mil med fin, gyllene sand. Du har fel. Öken kan också vara hårda klippor.
Och så var åtminstone jag förstås rädd när vi dök. Men det kan jag säga att den där ena dagen på den där båten ute i Röda havet kommer jag aldrig att glömma. Det var där vi träffade de mest härliga, vänliga människor som finns på den här jorden: våra dykinstruktörer.
Lite bilder från veckan.