Cosmo. De gör det mesta fel.

Imorgon blir det kritik. Kritik av Cosmopolitan-tidningen. Här lite smakprov.

Det kommer inte att vara vackert.

Rallytoko!

Precis som med mycket annat här i världen finns det rikligt med fördomar om det här med att äga en hund. En del kanske tror att man har en hund för att mysa med den i soffan och ta en liten promenad nu och då. En del kanske ser framför sig hundutställningar och fluffiga pudlar då man talar om hundar. Men så är det inte alls. Vi har nu haft vår lilla Essi i drygt 3 år och prövat diverse sporter med henne. Det som jag fastnat för är något som i Sverige kallas rallylydnad, i Finland rallytoko. Ordet rally antyder att nu ska vi ha kul. Lydnad, tottelevaisuuskoulutus på finska.
Grenen har funnits i Finland i flera år, och nästa år blir det en så kallad officiell gren, lik agility och toko. Det har ändå ordnats tävlingar i grenen redan länge, i augusti ska jag och Essi på vår tredje (med chans till att gå upp en klass!). Skillnaden mellan officiella hundgrenar och icke-officiella är närmast byråkratiska. I praktiken har rallytokos regler alltid varit helt riktiga och så att inget egentligen behöver ändras nu när grenen blir officiell.
Som sagt så håller jag på med det här med Essi. Vi befinner oss fortfarande i den lägsta klassen. Man ska ha tre godkända prestationer för att kunna avancera till nästa klass. Där är rörelserna svårare. I högsta klassen är det på riktigt svårt. Här kan du titta på det man ska göra. Du kommer att bli snurrig. Men grundidén är alltså att man går runt omkring på en bana och så kommer det i stadig takt emot skyltar som säger vad man ska göra (exempelvis bara sitt, ligg, hunden ska sätta sig framför en, man ska göra en spiral runt några koner etcetera) samtidigt som man från skylten ska tolka åt vilket håll man ska ta sig efter skylten.

Förra sommaren deltog vi i en tävling i Helsingfors.

Först bekantar alla hundförare sig med banan, utan hund.

Vi gör oss redo för att gå in på banan. Så här ser alltid startposition ut.

Här är vi inne på banan. De två till höger är domaren och dennes assistent. De skriver upp vad de ser = vad som går fel på en lapp som man sedan får när alla har gått banan. Alla går ut på banan med 100 poäng, sedan dras det av poäng för varje fel man gör. 70 krävs för godkänd prestation. Och det har vi klarat på 2 av våra 2 tävlingar.

Här gör vi något avancerat.

Alla hundar tävlar oavsett storlek tillsammans. I de högre klasserna finns hopphinder, som justeras för varje hund.

Så att. Poängen med det här inlägget var kanske att krossa lite fördomar med det här med att äga hund. Det finns faktiskt i Finland en förvånande stor aktiv grupp personer som tränar, tävlar, umgås och gör saker med sina hundar. Och en del tar det på blodigt allvar. De flesta gör det för att det är så roligt, men visst, det är roligt att klara sig bra. Och obs. Alla hundar kan göra de flesta av de vanligaste hundsporterna. Jag skulle kanske inte börja försöka göra en tävlande slädhund av en tax, men däremot kan taxen hur bra som helst delta i både agility, toko, rallytoko, hunddans, frisbeetävlingar och spårning med mera med mera. Det finns hur mycket som helst man kan och folk i Finland faktiskt gör med sina hundar. Tro inte att alla sysslar med kvarterspromenader och soffligg. Dessutom: bara för att man har en gren som hobby så måste man inte tävla.

Lunchen

Jag säger bara. PESTO!

Samhällsordningen, trakasserier och att leva som kvinna

Nyligen gjordes en studie i Kanada som visar att nästan var femte person i landet anser att kvinnor provocerar fram sexuella trakasserier genom att vara fulla. Alltså, det är mitt fel som kvinna om jag blir trakasserad när jag är berusad för att, ja, jag var full.

Det här tankesättet är en del av den våldtäktskultur som finns i hela världen. Att kvinnor ska se till så de inte blir trakasserade och våldtagna. Om de blir trakasserade och våldtagna så är det deras eget fel. Kvinnor måste ändra sina beteenden om de vill få slut på sådana här händelser. De måste klä sig på annat sätt så att de inte provocerar, de måste sluta vara berusade, de måste sluta umgås med män de inte känner, de måste sluta röra sig ensamma på stan på kvällen, de måste sluta flörta med män, de måste sluta provocera.

Det är lätt att säga att om vi vill få slut på våldtäkter så måste kvinnorna göra si och så. I min värld så är lösningen på problemet helt enkelt att män slutar våldta och trakassera. Men så är det inte ute i samhället. I samhället är det vi kvinnor som måste sluta göra si och så. Och så fortsätter männen våldta.
Det är enkelt att begränsa kvinnors liv. Säga att "ni får inte gå ut sent" eller "ni får inte vara fulla i främmande mäns sällskap" (eller ens i era bekanta mäns sällskap, för det är ju de som utför de flesta våldtäkterna). Däremot är det omöjligt att säga åt män att sluta vara berusade, sluta umgås med främmande kvinnor, sluta röra sig ute sent. Sluta våldta. För vi lever i en värld där männen fortfarande har makten att göra som de vill. Det är kvinnorna som ska anpassa sig enligt männen. Som inte får göra si och så för då kan en man tappa kontrollen och våldta henne. Okej, så kvinnorna anpassar sig, vad händer då? Jo männen fortsätter att våldta. Det går inte att få slut på det, oavsett vad kvinnorna gör. Så är det bara. Isåfall måste vi för alltid skilja på kvinnor och män. Män kommer att våldta tills de lärs att inte göra det. Tills det sker en attitydförändring. Tills samhället inser att det inte finns något kvinnorna kan göra.

Det här är såklart en del av den större samhällsordningen där män har makten. Politiska makten, ekonomiska makten. Där män alltid är de som drar det längre strået. Där kvinnor uppmanas stanna hemma med barnen och skuldsätts om de inte gör det för att barnen behöver sin mamma. Och så tar en man hennes arbete. Där kvinnor uppmanas att sluta tramsa om lika lön för det är bara att be om det. Där kvinnor får höra att de är horor som borde våldtas i reven om de säger sin åsikt om invandrare, jämställdhet eller vad som helst som inte är något mysigt och gulligt som kvinnor förväntas hålla sig till. Där kvinnor äter sig själva sjuka på hormonella preventivmedel för att det inte ännu finns något alternativ för män. Där kvinnor som gör politisk karriär och blir statsministrar får höra att de har en snygg bak. Där kvinnor spenderar pengar på smink, hårprodukter, skönhetsbehandlingar, kosmetisk kirurgi och till och med opererar sin vagina efter att de fött barn för att den ska se bra ut igen men inte ids säga sin åsikt om de senaste vetenskapliga rönen om atmostfären på Mars för att de vet att de får höra att vau du är snygg OCH smart.

Asfaltsänglar av Johanna Holmström

Äntligen efter lite strul, eller tja, glömska, så fick jag tag på den här boken i biblioteket. Johanna Holmströms Asfaltsänglar.
Asfaltsänglar är ett begrepp som är, vad jag har förstått, lite vanligare i Sverige än i Finland. Det betyder flickor/unga kvinnor med muslimsk bakgrund som väljer att eller tvingas till att kasta sig ner från balkongen för att de gjort sådant som inte överensstämmer med det som kulturen, religionen och familjen vill (hittar ingen vettig definition på nätet så den här är helt hemgjord, men torde motsvara verkligheten).

Holmström diskuterade i våras boken och islam tillsammans med Frida Lindholm i Hon som inte rodnar. Man verkar inte kunna lyssna på podcasten mera, men det var bland annat den diskussionen som fick mig att verkligen vilja läsa den här boken. Romanen handlar om unga muslimska flickor som vill leva sitt liv på helt annat sätt än deras familj vill. Med andra ord ett ständigt aktuellt tema.
Det finns många fördomar och sanningar om muslimer i västländerna. Jag har också mina fördomar och föreställningar om hurdant det är att vara tjej i västvärlden med en bakgrund och en familj som inte tillåter en att leva som andra tjejer med andra bakgrunder.
De frågor man oftast diskuterar när det handlar om muslimska kvinnor i västländerna är dels deras klädsel, dels deras självständighet och fria val. En del tycker att vi i västländerna inte ska tillåta huvuddukar i olika former då de helt tydligt (påstår man) är en symbol för det förtryck som muslimska kvinnor utsätts för. Vi tror att kvinnorna inte väljer huvuddukarna själva utan att de tvingas bära dem. En del tycker också att arrangerade äktenskap och unga tjejer som inte får umgås med vem de vill inte hör hemma i våra länder. Att tjejer själv ska få välja vem de dejtar, förälskar sig i och till sist beslutar att dela sina liv med.
Holmström är själv mycket insatt i islam som religion och kultur. Jag hoppas att den här boken kan få mig att inse nya saker om problematiken. Att jag lär mig. Att jag senare kan diskutera islam i västländerna och muslimska kvinnor med lite nya insikter och argument. Att jag kanske inser att frågan är betydligt mer nyanserad än jag idag tror att den är.

Det är bra att det skrivs böcker om just den här frågan. Tillsvidare finns det mycket lite litteratur om främmande kulturer i vårt land, om hurdant det är att sitta fast mellan två kulturer. Jag ser också boken som feministisk litteratur - om kvinnors fria vilja och önskan att komma loss från de strukturer som styr deras liv så att de själva kan forma sina liv som de vill leva dem.

Nå, det blev en lång text om en bok jag ännu inte läst. Recension utlovas efter att jag läst den.