Det sexiga och det vardagliga

Nu och då blossar det upp debatter om kvinnor som ammar sina bebisar på platser där andra människor tycker det inte passar sig. Som caféer, restauranger och affärer. En del teorier påstår att speciellt män "tar illa upp" av att kvinnor ammar för att brösten då används till (det som de är skapta för) att amma, istället för att finnas där för män att titta på, som sexuella föremål, så som man ofta ser bröst i olika sammanhang (alla sammanhang förutom amning). Jag vet inte sen och jag har inte träffat på så oerhört många män som påpekat att någon mamma gör fel när hon ammar. Själv tycker jag såhär: om jag någon gång ammar barn så kommer jag att ha (som jag ser på det idag) svårt att plocka fram mina bröst var som helst utanför mitt eget hem. Jag tycker att brösten ska hållas innanför skjortan i de flesta situationer, men visst kan jag leva med att en mamma ammar sitt barn framför mig, också utanför hennes hem. Lite obekväm blir jag ändå, vilket kanske visar hur hjärntvättad jag också är - jag ser tissar hela tiden överallt i reklam, på teven, i tidningar och på andra ställen men sedan när en kvinna ammar sitt barn så blir jag obekväm. Ett intressant fenomen, måste vi säkert alla hålla med om.
I det här sammanhanget tänker jag också på det här med poledance. Hur hoppade vi nu hit? Jo, poledance har kopplats så starkt till strippklubbar att det numera anses som enbart porrigt att dansa runt en stång. Men, samtidigt har kvinnor (och män!) allt mera börjat inse vilken utmärkt träningsform poledance är. De har börjat träna, hålla sig fit och starka med poledance. Det har blivit en motionsform. Ändå har många, både män och kvinnor, svårt att släppa tanken på att poledance är något erotiskt, att det görs för att upphetsa män, vara ett nöje för män, något som "strippare" gör mot betalning på sunkiga klubbar. Och det leder till att kvinnor inte tillåts göra det för sin egen skull, som träning för kropp och själ, utan alltid tros göra det för att män tycker att det är sexigt. Samhället har liksom "tagit" poledancen och kräver att få bestämma att "det här är sexigt och porrigt". Precis som boobsen. Hur reagerar du om en kvinna säger att hon vill börja med eller håller på med poledance? Tänker du genast "strippa, ja, det är vad du menar" eller tänker du "ja, då blir man ju stark och slank!"

Högstadiet som formade mig

Nu när skolorna börjar igen så kan jag inte hjälpa att tänka tillbaka på mina år i skolan. I lågstadiet var jag ännu mamis och tyckte såklart det alltid var lite jobbigt att gå tillbaka till skolan efter loven, speciellt det långa sommarlovet. Men riktigt jobbigt blev det först då jag skulle till högstadiet. Starten var inte så jobbig, mest rolig men inom ett par dagar blev det riktigt svårt och så fortsatte det i flera veckor.
Jag gick i lågstadiet i en liten by utanför staden men högstadiet fanns inne i stan. Det blev att börja åka buss och såklart lära känna en massa nya människor. I samband med det så förlorade jag också mer eller mindre helt kontakten med de två personerna som hade varit mina bästisar i lågstadiet. Den ena började i en annan skola och den andra liksom gled ifrån mig och sökte andra kompisar (något som ju ofta sker och det var absolut inte personens "fel" att det blev så.
Det var såklart jobbigt att plötsligt vara "utan kompisar" i en ny skola med nästan bara nya ansikten. De där första veckorna i högstadiet finns helt klart med på listan över de top 5 tyngsta perioderna i mitt liv. Det värsta var att skolan inte gav något stöd överhuvutaget, trots att mina föräldrar förklarade läget för rektorn och för min klassföreståndare. Det är det här jag inte har förstått ens än idag. Att skolan liksom bara konstaterade att "man måste nu bara anpassa sig till högstadiet om man ska klara sig där!" När jag gick omkring och mådde dåligt, var allmänt borttappad och inte visste vem jag skulle umgås med. Inget stöd gav en enda lärare. Trots att det talas så varmt om anti-mobbningskampanjer (jag anser inte att jag var mobbad, nej, men jag var klart utanför i en tid) och att "lärare ska se den enskilda eleven". Jag förstår att det med att "make friends" är något man måste lära sig men är det inte de vuxna i skolan som ska stöda en och uppmuntra en?

Nåväl, det slutade bra och jag hittade ett gäng jag passade in i och det gänget blev sedan riktigt sammansvetsat och vi blev goda vänner. Den perioden i mitt liv är ännu en sådan där "det som inte dödar dig gör ont, men det gör dig också starkare". Den perioden har format mig så att jag idag är den jag är, men den har också satt sina spår och gjort sår i mig.

Jag hoppas att läget har förändrats idag och att alla lärare som vet om att det finns en elev som är utanför och inte hittar sitt gäng får mera stöd än jag fick.

Vi är bäst!

Det var på alla sätt en bra dag igår! Man blir så glad när man tränat länge för en sak och sen bara funkar det precis som det ska när det gäller!
Jag hade aldrig trott att jag och lilla Essi skulle få "brons" i klassen, men så gick det, och dessutom blev vi andra bland alla drärgpinschar som var med i tävlingen. Men det betyder att vi nu går upp en klass, vilket betyder svårare rörelser! Jaiks...

Tävlingen var i Hyvinge. Här bekantar vi oss med banan

Vi var först ute. De två kvinnorna är domarna.

BRONS! Och då ska man posera fint!

Glad hund och matte efter prestationen.

Domaren ger feedback när priserna delas ut.

Så fick "vår" ras sina priser.

Den här poseringen kommer att hamna i medlemstidningen. Ska försöka komma ihåg att visa det sedan!

Essi repeterar rörelserna i huvudet före vår insats.

Efter vår prestation kan man slappna av!

Bästa söndagen ever!

Idag var en bra dag. Vi tävlade i rallytoko, slutade trea i klassen och andra i dvärgpinscharnas rasmästerskap! OCH vi får nu gå upp en klass! Allt det har vi firat med glass!

5:2

LCHF är enormt i Sverige och varje gång någon uttalar sig om dieten, eller ännu värre - uttalar sig negativt om den, så blir det tv-debatter, insändare, bloggrekord och arga reaktioner. Men den som inte ännu vågat pröva på LCHF och tror sig vara modern om hen så gör inom en nära framtid lurar sig själv. Nu är det 5:2, eller periodisk fasta som gäller - helst i kombination med LCHF. Jag läser en del träningsbloggar och kommer ibland i kontakt med den här matmetoden. Den kan säkert passa vissa, men jag är lite orolig för vad den kan göra åt ett redan matfixerat folk.

Här och här kan du läsa diskussioner om just de här sakerna och förklaring på dem.

Jag har sagt det förut: jag bryr mig inte om hur folk äter. Men, som Martina skriver, så upplevs fasta i en eller annan form ofta som självsvält och som ätstörning och det är ofta provocerande när en person svälter sig själv medvetet.
Jag vet att det känns euforiskt att klara av att inte äta eller äta så lite som möjligt under en dag eller flera på rad, men det är inte ett hållbart sätt att leva och man tappar kontrollen i något skede. Man tycker att "jag har full kontroll över min kropp och vad jag äter" men strax går den lyckokänslan över och så behöver man något mera, så man äter ännu lite mindre för att igen uppleva samma känsla av
"full kontroll".
Jag tror definitivt att det kan finnas fördelar med fasta (läs Martinas inlägg så ser ni vilka). Det jag är rädd för att de kommer att användas som motiv för personer att bli ännu mer matfixerade. Att tänka ännu mera på vad de inte får äta. En ond spiral blir det när de som fastar upptäcker att "yes, jag klarar mig på bara 200 kalorier om dagen, månne jag klarar 100 också". Eller "nu har jag inte ätit på 24 timmar, varför börja nu, jag kan ju fasta ännu 8 timmar". Det är bra om det inte går såhär, men jag är rädd för att det kommer att ske för en hel massa personer. Precis på samma sätt som det är lätt man fastnar i en spiral av "sockerrus" - man äter socker, mår bra, men behöver strax mera socker för att nå samma rus, så fungerar det åt andra hållet. Jag hoppas att alla som klarar av det här och som vill göra det fortsätter med det, om de mår bra av det. Men för alla som inte klarar av att skära ner, skära ner och skära ner ännu mer utan att tappa kontrollen så passar det inte och jag hoppas de aldrig prövar det. Det här är givetvis något jag inte kan påverka och vi har alla ansvar för våra egna matvanor. Det enda jag försöker säga är att jag är orolig för vad den här trenden kan göra åt folk som redan har problem med sina matvanor.

Jag förstår gott och väl att en del personer vill satsa allting för att vara fit, starka, hälsosamma och glada. Jag förstår att folk kan trivas med att äta bara 5 dagar i veckan. Samtidigt kan jag tycka att det är lite synd att folk ska göra det så svårt att må bra. Jag tror att vi alla kan vara fit, starka, hälsosamma och glada också utan att gå till extrema saker (i min värld) som två dagar fasta per vecka, eller pf. Det är synd att vi inte alla kan leva utan att behöva vara så fixerade vid att äta så lite som möjligt. Det är en stor paradox det här. Att det finns så mycket mat att välja mellan, mer än det någonsin tidigare har funnits i historien (nu talar jag här och i hela inlägget om västvärlden) samtidigt som folk tillbringar så oerhört mycket tid med att fundera på att äta mindre, hur de ska göra för att hålla antalet kalorier nere och vad de absolut inte får äta. Jag har ingen lösning på problemet, fetma är ett enormt problem och vi kan inte heller bara säga åt folk att sluta bry sig om vad de stoppar i sig!

Sen kan jag ju tycka, å andra sidan, att det är lite lustigt att LCHF som marknadsförts med att "du behöver aldrig mera begränsa ditt matintag, bara du håller dig borta från kolhydraterna" nu plötsligt också borde kombineras med att inte äta 2 dagar i veckan.