Veckor, tidigar bebisar och sådant som min enkla hjärna inte fattar

Jag läste det här inlägget på Linns blogg här om dagen, där hon marknadsförde Prematurbloggen (som hon, så vitt jag förstår, startade). Jag klickade och jag läste. Jag läste i flera timmar. Herregud såna historier det finns om små, små, pyttesmå bebisar som överlevt otroligt dramatiska starter i sina liv.
Jag började tänka på vår lilla varelse, att tänk att OM hen (vi hoppas såklart att det inte sker) skulle bestämma sig att villa ut om säg 7-8 veckor, till och med om 6 veckor så skulle hen kunna överleva. Alla bebisar som kommer ut efter vecka 22 (men alltså före fullgången tid) anses ju som prematurer och från den veckan är det också möjligt att rädda dom. I praktiken dör ju en del av dom, vet inte siffrorna men Finland hör så vitt jag förstått till de länder i världen där man är bäst på att rädda prematurer.
Men det är så svårt för mitt huvud att greppa det att bebisar som kommer i vecka 30 kan vara så små som 800 gram - och alltså fortfarande i den veckan har svårt att överleva. För massor av bebisar föds ju liksom i vecka 36 och klarar sig utan några som helst problem och senast i vecka 38 väger ju alla bebisar kring 3 kg, ofta mera. Det här känns allt lite larger than life just nu. Och väldigt skrämmande.
Nu har man gått och funderat på missfallsrisken sedan vecka 5, om några veckor får man börja fundera på risken att hen kommer för tidigt.

Den trygga punkten

I tisdags när T hade stuckit till jobbet, jag steg upp, kände den där alltför välbekanta känslan av att magen strax kommer att tvinga mig göra bekantskap med mina magsyror, satte mig i soffan, andades och sedan rusade till toan och spydde i flera minuter - den här gången faktiskt endast magsyror eftersom jag inte hade hunnit få i mig något annat än vatten - så förväntade jag mig att känna mig totalt uppgiven, nedslagen. Men det jag kände var total likgiltighet. När man mått illa i 11 veckor, är i graviditetsvecka 17 nu, utan uppehåll (jo den där ena dagen i vecka 10 mådde jag faktiskt bra) så blir illamående normalläge. Jag kommer inte ihåg hur det känns att inte må illa.
Det som hjälpt mig, som blivit en sorts trygg punkt i min tillvaro är mina Seaband, åksjukeband. Dom har jag haft runt handlederna nu sedan vecka 7. 10 veckor. Dag och natt med undantag för när jag har duschat eller diskat. Dom är mina bästa vänner. Jag vet ju inte om jag faktiskt skulle må sämre utan dom, men jag vågar inte pröva heller. Jag tror på dom och det är viktigast.
En lång tid åt jag ju också Postafen, men det slutade jag med i något skede för de tröttade ut mig så mycket och dessutom avtar ju effekten efter cirka 12 timmar, vilket betyder att tar du inte en ny dos just då så kommer du att känna att det blir värre. Det ville jag inte, jag gillar när det är någorlunda stadigt.

Seaband hittar du på apoteket.

Chokladtips

Fazers nya Magic Blueberry (köpt på Estlandsbåten, vet inte om finns i mataffären ännu) smakar som deras Nordic Gourmet, men är ännu lite dyrare. För en chokladfreak som undertecknad så finns det inget sådant som "för dyr" choklad så den här är helt klart värd sitt pris. Just den här sorten är med blåbär - och jo, du känner faktiskt blåbärssmaken!
Så, ett tips för den chokladsugna.

Min bästa

Idag har min älskade blivande make börjat ett nytt jobb, ett heltidsjobb han ska ha åtminstone över sommaren. Och jag kunde inte vara mer stolt över honom. Nuförtiden är alla arbetstimmar på vilket som helst jobb du kan få guld värda. Det bästa är att det är i "hans" bransch och att han har kontorstider. Det betyder att det bara är jag som jobbar skift, alltså är sannolikheten för gemensam tid större än under tidigare somrar när vi båda haft skiftesjobb.

På plats, mitt i döden

Igår på kvällsturen på Svenska Yle tänkte jag där jag satt och letade info om det som skett i Jämijärvi, åtta döda, på alla dom vars jobb kommer så mycket närmare döden än mitt jobb. Jag kände mig illa berörd när jag gick hem o natten, men det är knappast ens jämförbart med hur det kändes för alla dom som varit på plats, tvingats inse att här finns nu åtta döda i samma flygplan, meddela de anhöriga, ta hand om kropparna.

Jag skulle säkert få ett sammanbrott efter varenda arbetstur om jag vore polis, brandman eller ambulansförare. Som tur har vi personer som klarar det jobbet. De ska alla ha en medalj. De ska ha tjugo medaljer. De ska ha medalj varje dag under hela sin tid i jobbet.