Lillasyster, kära lillasyster

Det finns saker man helst inte ska göra i gravidvecka 33. Man ska inte försöka klippa sina tånaglar, det är ingen idé (tack T, du är bäst!), man ska inte graciöst försöka vända sig från sida till sida i sängen, det gör bara ont och är obekvämt (istället ska man göra det långsamt och med en tydlig strategi), man ska inte försöka äta för mycket mat på en gång, då börjar man bara må illa (det finns inte plats!).

Man ska inte heller läsa om bebisar som dör i mammas mage i vecka 39. I ett par timmar efter att jag läst det här var jag helt övertygad om att också vår bebis hade dött för jag har inte känt något nu på flera timmar!! Sedan rörde hen sig och jag kunde andas igen. Såhär skriver Carro på Elaines blogg:

"Jag skrek och grät, min man grät och kramade mig där jag låg på sängen med vårt döda barn i magen. Alva som levt bara några timmar innan. Jag glömmer aldrig den där sista sparken eller orden läkaren sa då han konstaterade att Alva inte längre levde, att hon dött i min mage 4 dagar innan hon beräknades komma till oss."

Nu när du har läst det först länkade inlägget så kanske du också sitter och torkar tårar. Men det härliga är att flickan som dog före hon ens hann ta sitt första andetag nu har en lillasyster.

Vår bebis sparkar varje dag, men ibland går det såklart flera timmar utan att jag känner något. Jag försöker att inte tänka på det så mycket, men ett par-tre gånger har jag varit helt övertygad om att hen har dött där inne. Det är en hemsk känsla, men jag antar att det hör till saken.

Familjeförberedelse

Igår kväll var vi på vår första träff med familjeförberedelsekursen. Vi visste inte vad som väntade när vi for dit men det var nu ungefär lika givande som jag hade tänkt mig. Det vill säga: det gav väldigt lite.
Det mest spännande var den unga familjen som kom och berättade hur deras förlossning och första tid med bebisen varit. Den nu 3 månader gamla flickan hade fötts på Barnmorskeinstitutet där också vi ska ha förlossningen om allt går som planerat och jag blev lite orolig av att kvinnan sa att hon i praktiken påtvingades epidural trots att hon själv kände att hon inte behövde det. Det känns ju sådär att veta att det finns barnmorskor som tycker att man genast ska ta till det starkaste smärtstillande som finns, utan att man ens själv upplever att smärtan är jobbig. Jag hade också tidigare planerat att skriva ett tydligt och klart förlossningsbrev, men nu blev jag ännu mer säker på att jag ska göra det. Jag vill inte tvingas ta epidural om jag inte själv upplever att det behövs. Jag är öppen för allt, jag går inte heller och borrar i tänderna utan bedövning, men jag vill först pröva på hur det känns och vad jag på riktigt behöver. Epidural ska vara det sista alternativet, det är inte riskfritt.
Anyways, vi fick också en broschyr med oss hem. Det jag fortfarande efterlyser är praktiska tips. Hittills har graviditeten handlat om vad jag väger, vad jag äter, hur högt blodtrycket är och hur mycket bebisen vuxit och så har det handlat litegrann om vad vi känner inför att bli föräldrar. Allt det där är också viktigt, men liksom, hur gör man när man klär på en nyfödd!?

Kroppar kommer i alla former men bara en form är bra nog

Jag höll på att missa den här "jag älskar min kropp"-diskussionen i Sverige, men råkade sedan se Mollys foto på Facebook. Lady Dahmer har skrivit en massa inlägg om saken, här hittar du ett av dom.
Molly Sandén lade alltså upp ett foto på sig själv naken på Instagram och skrev om hur hon nu fått nog av att skämmas över sin kropp. Och folk hyllade henne. Underbart, äntligen en kvinna som vågar visa hur en riktigt kvinna ser ut (vilket vidrigt uttryck, jag hatar det). Problemet är bara att Molly Sandén är både smal och vacker enligt den rådande standarden.

"kroppsacceptans är bara accepterat hos kvinnor som uppfyller den smala vita vackra normen. Är man tjock så får man aldrig vara nöjd, aldrig acceptera sin kropp och definitivt aldrig visa upp den i dessa syften." skriver Lady Dahmer.

Jag är med både Molly och Lady Dahmer här, det här är inte någon kamp. Men Molly, det blev visst lite fel nu. Och det är inte ditt fel, du är en produkt av samhället omkring dig.

Så länge man ser ut just som man ska se ut får man beröm och hyllningar för att man vågar "komma ut" med sina kroppskomplex och sin ångest över hur vi alla måste se ut på ett visst sätt för att duga. Ser man ut på något annat sätt ska man hålla käften, för då är man fel.

Och så kan man ju fråga sig varför det är så fans viktigt att vi kvinnor ska lära oss att acceptera våra kroppar, älska våra kroppar, inse att alla är vackra som dom är, sluta noja oss över det som är fult på kroppen och istället hylla det som ser bra ut, framhäva våra bästa sidor, sluta fokusera på vikten och istället fokusera på hälsan, komma över våra komplex med mera med mera med mera. Listan kan göras oändlig. Kvinnor måste alltid göra ditt och datt för att kunna leva med sig själva. Säger man att "jag gillar min kropp som den är, inga problem har jag med den och så har det alltid varit" så är man mer kontroversiell än en kvinna som säger att hennes favoritsyssla är att dränka kattungar. En kvinna är aldrig nöjd med sin kropp, säger samhället. En kvinna måste alltid jobba på det så att hon sen kan berätta vad allt hon gjort för att kunna älska sig själv som hon är. Det ska alltid diskuteras vad allt man hatar/hatat med sin kropp och varför och hur man gör/gjort för att komma över det. Kroppen är en evig fiende för oss kvinnor. Något vi alltid kämpar mot, aldrig med, säger normen.

Som kvinna får man mer beröm om man säger att man klarat av att acceptera sin kropp som den är än om man säger att man promenerat genom Afrika trots att man har bara ett ben och inte hade något dricksvatten med sig. Men det gäller bara om man ser ut som samhället vill att man ska se ut. Ser man ut på annat sätt får man höra att man borde göra något åt sitt utseende för det är fan inte snyggt.

Jag ska skriva mer om kroppen någon dag. För jag är fascinerad av diskussionen.

Det går inte så bra nu

Vi hade ett helt underbart veckoslut men nu börjar jag känna att det börjar räcka med att vara gravid... Jag har blivit riktigt klumpig nu, bara att ta sig i eller från sängen kräver noggrann planering, massor av energi, en stor dos fantasi och en hel massa stönande och stånkande och svärord. Jag har tappat precis alla muskler i ryggen, rumpan och sidorna och har blivit helt ostabil i hela kroppen. Det märks också på att balansen blivit sämre... Dessutom börjar jag nu tappa kondisen så att jag flåsar och har mig när jag går. Idag mår jag dessutom illa, riktigt illa.

 

Jag är ändå glad att jag får vara ledig den här veckan och samla kraft inför bröllopet. Vi har lite små detaljer att fixa ännu och jag ska hämta klänningen från sömmerskan och gå på ansiktsrengöring. Den här veckan börjar också vattengymnastiken som jag är anmäld till och så ska vi på föräldrakursen för första gången (första tillfället missade vi på grund av flytten).

Vi köpte så fina dekorationer att ha på bröllopet, jag älskar de här rosorna och pärlbanden! Servetterna och platskorten är också på väg, jag kommer att älska dukningen.

Fredagen 0808

Maj gaad vilken dag!

Det började med en lugn och skön morgonpromenad. Började jobba 9.30 så hann gå med hunden en stund före det. Jag märker att det börjar kännas i magmusklerna nu att gå, antagligen för att de särar på sig mer och mer. Det gör riktigt ont nu och då, speciellt om jag sovit på rygg, så det försöker jag undvika...

Selfien i hissen tog jag för att demonstrera toppen. Den är härligt skön och den köpte jag på Stadium för kanske 3 euro. Ingen gravidtopp men går ändå runt magen! Och perfekt nu i värmen.

Och sedan då? Jag hade en helt underbar men stressig jobbdag på Mässcentrum. Där pågår just nu (hela helgen) världens största hundutställning! 21 000 anmälda hundar. Och jag kände mig såååå hemma. Älskar stämningen på alla hundevenemang.

Resultatet från min arbetsdag hittar du på svenska.yle.fi.

Nu drar jag på en veckas ledighet! Vi ska till mammas och pappas stuga. Ljuvligt!