Mina tankar om fitness, eller varför jag tycker det är irrelevant om du tycker någon är snygg eller inte

Jag funderade länge på om jag ska orka ta tag i ämnet, men så bestämde jag mig för att det är värt det. I helgen var det nämligen Nordic Fitness Expo i Lahtis och jag är inte alls insatt eller speciellt intresserad men mitt Facebookflöde och min mediekonsumtion råkar nu vara sådan att jag såg och läste en del om det här evenemanget. Fitness har blivit en trend påstår många medier och det enda jag ser av den trenden är att en hel massa folk påpekar att det minsann är helt huvudlöst att hålla på med fitness och bodybuilding för det är inte friskt och det ser ju bara fult ut.

Och jag bara jaha, så den där kvinnan med ungefär lika mycket fett på kroppen som det finns i en liter lättmjölk är ful i dina ögon? Vet du vad? Du är inte så vacker du heller men vad har det med saken att göra?

Att män bygger muskler, dietar och ställer sig på scen för att få hela kroppen bedömd av en rad domare är relativt tolererat och inte lika chockerande som när kvinnor gör det. Direkt kommer folk med det där är inte hälsosamt, hon är ingen bra förebild, det är ingen sport, hon ser ut som en man, det där kan inte vara bra för kroppen, hon kommer knappast någonsin att kunna få barn eller, favoriten det ser ju bara fult ut!
Och jag vet alltså ingenting om fitness. Det finns olika kategorier och krav och nivåer, det förstår jag, men i det stora hela så handlar det om att få kroppen att se ut på ett visst sätt för det är det som sedan bedöms. Inte ens prestationer, eller hur hårt man har dietat eller vad man väger, utan hur man ser ut på scen den där ena korta stunden man står där. Så får man sin bedömning och den vinner som såg ut som domarna den dagen tyckte att var mest korrekt. Rätta mig om jag har fel...
Och det har noll och ingenting att göra med vad som är snyggt eller fult, hälsosamt eller ohälsosamt, bra eller dåligt för kroppen, det har att göra med vad man har bestämt att är kriterierna i just den här grenen av fitness på just den här nivån just nu. Igen, rätta mig om jag har fel, men så har jag tolkat det.
Vet du vad? Det är inte det minsta hälsosamt i mina ögon heller. Som jag kan förstå det så krävs en minimal fettprocent också på kvinnor och nej, det vägrar jag skriva under att är hälsosamt för det betyder att din kropp slutar fungera som den ska. Men jag vet tusen och en saker som folk håller på med som inte är hälsosamt. Visa mig en elitidrottare som är frisk. Det går inte. Tror du att Kenenisa Bekele mådde så bra under sina toppår? Knappast, men han vann. Det var inte hälsosamt någonstans, hans kropp var sannolikt i konstant stress, men han vann om och om igen. Var han ful? Det är en smaksak. Men det har noll och inget att göra med det att han var bäst i världen på det han gjorde.
Fitness handlar om hur man ser ut men det betyder ju inte att den som vinner är den som är vackrast, eller att du måste tycka att personen är vacker (eller att du ens måste ha en åsikt om det). Det betyder bara att personen just nu inför de här domarna uppfyllde kriterierna bäst. Kanske personerna som står där på scen till och med står och tänker att fan vad jag är ful idag, jag har aldrig varit såhär ful, men jag kommer att vinna med den här kroppen!!

Fitness är inte hälsosamt, det kanske inte är vackert, det kanske inte är en sport, det kanske bara är fåfänga personer som börjar med den grenen. Men bara för att det är kvinnor som ställer sig på scen i lite kläder så betyder det inte att du måste ha en åsikt om huruvida de ser bra ut eller inte.

Gone Girl, filmen

Jag läste boken Gone Girl av Gillian Flynn för kanske ett år sedan och älskade den. Nu har det kommit en film som bygger på boken och den såg vi idag. Bra, riktigt bra, men inte lika bra som boken. Filmen hade lyckats få med det mesta, men den där äckliga jagmårilla-spänningen saknades. Filmen gav liksom svaren för snabbt. Men jag ljuger inte om jag säger att filmen är en av de bästa i år.

P.s jag hatar när man sitter i salongen och väntar på att en film ska börja, som i det här fallet en inte alltför blodig eller rå thriller (förutom den ena scenen mot slutet, lite väl mycket blod där...), och så kommer det en trailer för en skräckfilm from hell och man håller på att skita på sig för att nej jag vill inte veta varför det står en tyst liten flicka i vit klänning i den där kvinnans vardagsrum!!

Den som väntar på något gott...

Det är nu jag har nått den punkten i livet att jag inser att kroppen den kan jag inte styra helt och hållet, den gör som den gör. Som nu, när den inte låter bebben komma ut. Jag inser att det är bara att acceptera läget och låta kroppen sköta sitt. På sätt eller annat kommer hen ut, det vet jag ju. Jag önskar bara att det vore det "naturliga" sättet, så gärna vill jag uppleva en vaginal förlossning.

Oktobertorsdagstips

Jaha, vad bloggar en om när en är gravid i vecka 41 och pretty much antingen sitter hemma och läser bloggar, googlar "hur få igång en förlossning", glor på teve eller är ute på promenad med hunden? Nå en kan alltid tipsa om något intressant inlägg på någon av de bloggar en läser.

Elaine Eksvärd skriver om hur coolt hon tycker att det är att en kvinna som är gravid i åttonde månaden gör en muscle up. Ingen har frågat vad jag tycker men här kommer det i alla fall: jag skiter i vad andra gravida gör eller inte gör med sina kroppar men för mig själv har det varit viktigt att inte bli stillasittande utan att hålla igång alla dagar, om så bara för en 30 minuters promenad med hunden. Jag har välsignats med en kropp som aldrig strejkat, lite foglossning har jag lidit av men aldrig så illa att det har fått mig att villa säga nej till rörelse. Om jag hade haft mera hälsoproblem hade jag kanske tänkt annorlunda.

Eva Frantz skriver ett mycket läsvärt inlägg om hur hon är lite sur (läs: med all rätt mycket kritisk) för att dom på H&M säljer barnkläder under kategorin generous fit. Alltså kläder för flickor som är lite knubbiga.

Eller så kan en tipsa om något bra tv-program. Vi har inte så oväntat kollat på Livs Toisenlaiset äidit nu under hösten. I varje avsnitt får man följa en familj eller ett par alldeles under slutet av graviditeten, förlossningen och den första tiden med barnet. Som titeln antyder så handlar det inte om de där allra vanligaste graviditeterna, utan det finns alltid något som är speciellt med just den familjen. Gårdagens avsnitt var nog det som berörde både mig och T mest av alla avsnitt. Utan att spoila så kan jag säga att det handlar om ett ungt par som får sitt första barn mitt i mannens kamp mot cancer. Du kan se avsnittet på ruutu.fi.

Ergorapido, välkommen hem till oss

När vi flyttade till den här bostaden fick jag för mig att en snabbdammsugare ska vi ha. Här är mycket mer golvutrymme än vi någonsin haft (i förra bostaden var allt golv täckt av möbler) och så tänkte jag att har man barn så behöver man ändå dammsuga oftare.

Idag var jag frustrerad. Ingen bebbe, inga tecken på förlossning och därför bestämde jag att hänga med T in till stan. Det Stora varuhuset har sina crazy days nu så vi slog till och plötsligt blev vi ägare till just en snabbdammsugare.

Skräp på mattan, sand i tamburen, smulor i soffan bye bye!