Män som tror att kvinnor finns till för att behaga dem

Just nu är det någon finsk artist som på finska sjunger om hur han tycker att hans flickvän ska "skala av sig sitt skal", hur hon är "perfekt med alla sina fel" och hur hon ska sluta låtsas vara något hon inte är. Det här alltså på radiokanalen NRJ som av olika orsaker står på i vårt kök nästan hela tiden jag befinner mig där, vilket blir ganska många timmar per dag. Och jag blir så matt av att höra den. I tre-fyra minuter håller han på och försöker övertala den här stackars kvinnan i sitt liv att hon faktiskt duger åt honom, att hon är okej som hon är, att hon är rigit bra. Och jag vill bara ryta att vad fan har du med det att göra hur mycket hon speglar sig och om hon "lägger på ett skal" och vilka alla fel hon har? Varför ska du hålla på och påpeka att du minsann genomskådat henne, sett att det finns något under hennes yttre, som hon tydligen försöker vårda? Det finns liksom ingen rim och reson i den låten...

Men den här artisten är ju tyvärr inte den enda mannen att gå omkring och tro att enda orsaken att kvinnor satsar på utseendet, sminkar sig, speglar sig etcetera är att de ska godkännas av männen omkring dem. Newsflash: kvinnor kan göra allt det här alldeles för sin egen skull. Och dessutom... Vem är den här mannen att säga till kvinnan hur hon ska se ut, att hon inte ska göra ditt och datt för att han tycker att det inte behövs?

Det här är förstås en del av en större struktur där kvinnor i många avseenden antas finnas till för att behaga män. Det leder till att män antar att kvinnor alltid gör något som till exempel sminkar sig för att behaga männen och att det är upp till männen att bestämma när det är för mycket, nu räcker det hördu för du ser ju ut som en hora när du sminkar dig sådär.

Och vad kan vi göra åt det då? Ja, sprida ordet att så inte är fallet. Det är inte en kvinnas uppgift i livet att behaga männen omkring henne. Hon kan få skriva fisprupp i pannan och ingen man ska säga åt henne att ta bort det där för du är så mycket snyggare utan. Det är upp till henne själv.

Om nu någon mot förmodan vill höra den här låten jag så öppet dissar så hittar du den här. Och nu blev jag ännu mer ledsen när jag för första gången såg videon... Att dessutom plocka in en otroligt söt ung kvinna som den som spelar artistens flickvän... Ne, det här var ett riktigt bottennapp.

Dagen efter självständighetsdagen

Igår var jag en av många yleiter på jobb under självständighetsdagens festligheter. Den på slottet då i första hand.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur lustig självständighetsdag vi har i Finland. Inte lustig som i rolig utan lustig som i konstig. Alltså, jag älskar att kolla på slottsbalen och alla fina klänningar och höra senaste skvallret, men, samtidigt pågår det blodiga demonstrationer utanför och de fattigaste firar utomhus i regnet samtidigt som den stora massan sitter hemma i tv-soffan och kollar på eliten via rutan. I de flesta andra länder är det parad och flaggor och blommor och karneval. Det känns som att självständighetsdagen i Finland splittrar folket mer än den enar.

Kanske har det att göra med tidpunkten då självständighetsdagen infaller? 6 december är liksom den mörkaste dagen på året i och med att snön sällan har anlänt, istället regnar det nästan varje år. En annan fråga är om det alls är möjligt att flytta dagen? Eller ja, varför skulle det inte vara det, men sådär i praktiken kanske det skulle bli alltför omständigt? Varför inte fira självständigheten mitt i juli? Varmt, vackert väder, blommor och sol och semesterglatt folk. Kunde vara en succé!

Jag känner att här finns plats för ett medborgarinitiativ...

Fredagsläsning

Lästips:

Den här artikeln på Svenska Yle som än en gång visar hur komplex frågan om terrororganisationer är.

Den här bloggtexten av Angelica Lagergren om hur en kan tänka kring att fira jul.

Den här bloggtexten av Peppe Öhman som handlar om kopplingen mellan asylsökande och våldtäkter i Finland. Och kommentarerna där.

Finns det ingen tomte?

Julgubben, tomten, julfar, julbocken. Kalla honom vad du vill men ska vi vara riktigt ärliga så finns han ju faktiskt inte. Något som en predikant i Österbotten nyligen avslöjade för en skara småbarn och sedermera har fått ta redigt med skäll för.

För några år sedan var jag tvärsäker på att jag inte skulle låta mina barn tro på julgubben. Nej, klapparna köps och hämtas av släktingar, vänner, vem som nu köper dem och så ska man säga tack för dem och lära sig uppskatta att folk lägger ner tid och pengar på att skaffa julklappar till en.

Men jag har tänkt om! Jag har blivit äldre och visare och insett att det är en del av att vara barn att tro på ditt och datt och hitta på saker och fantisera. Så mitt/mina barn ska få tro på julgubben om de så vill, där ska jag inte stå i vägen. Jag kommer inte att försöka övertala A att tro på julgubben men om han säger att mamma vet du vad? det finns en julgubbe som hämtar julklappar till barn på julafton så kommer jag att säga säger du det? hur ser han ut då? Det här utesluter ju förstås inte att barn lär sig vara tacksamma för gåvor de får, det inser jag.

Jag tycker inte det är någon vuxen människas plats att säga att nu hörni alla barn ska ni sluta tro på julgubben. Och det var ju inte heller så som predikanten sa. Jag tycker att reaktionerna kanske har varit lite väl hårda... Det hade varit lätt att låta det passera. Och jag blir lite illa berörd av att folk nu igen tar tillfället i akt att attackera kyrkan. Ska kyrkan stå och säga att fantasigubbar inte existerar, höhöhö, de är ju rätta instansen att göra det, läser jag överallt. Nej, let's not go there. Låt det passera. Jag är säker på att de allra flesta barnen som hörde sanningen avslöjas kommer att ha en bra jul i år också.

Amanda Audas-Kass skrev det bästa inlägget i debatten.

What I want for christmas?

1. God mat. Det kommer jag att få! Eller, när en själv lagar maten så kan en i alla fall inte klaga.
2. Några dagars lugnt mys med familjen. Check!
3. Choko. Obviously.
4. Se en riktigt mysig julfilm. The Holiday och Love Actually hör till de självklara favoriterna men det finns ju hur många som helst.
5. Snö. Helst fluffig sådan.

 

Här hemma har vi redan ganska julfint med lyktor, ljusstakar, julkalendrar och ett städat hem (som såklart ska städas ännu en gång före jul, suck...). Jag är lite kluven till att ha julgran i år... Kombinationen träd fullt med pynt som lätt faller omkull och ettåring som gillar att riva och slita och klättra och dra... Känns inte så hållbart.

Förresten vill jag tipsa om ett initiativ som jag tycker är väldigt bra. Det är FSI:s julkalender. Varje dag fram till jul laddar de upp en video på Youtube med en jumpparörelse. Det finns en version för barn och en för vuxna. Jag har redan gjort dagens rörelse!