Att räkna kalorier, väga maten och förbjuda

När jag höll på att bli frisk från min ätstörning (om man nu någonsin kan bli det - men det är en annan diskussion) rekommenderade min näringsterapeut, hon vars jobb det var att hjälpa överviktiga folk att gå ner i vikt mig att äta 6-9 skivor rågbröd per dag. Hon gav mig en massa broschyrer sponsrade av diverse företag och organisationer och i dem alla stod det att 6-9 skivor fullkornsbröd per dag garanterar att man får tillräckligt med fiber i sig.
En tid åt jag faktiskt 8-9 skivor bröd per dag. Varje dag. Så småningom insåg jag att det finns bra mycket roligare saker att äta än 9 skivor rågbröd. Förstå mig inte fel, jag älskar rågbröd och tror på dess goda egenskaper men så småningom stabiliserades mitt intag till 2-4 skivor per dag och där ligger det kvar. Och inte har min mage sagt upp kontraktet ännu.
De här 9 skivorna bröd per dag är extremt. Men det var lätt att intyga mig att "så ska man äta". Det finns mycket i matväg och som är extremt men ändå tror folk stenhårt att det är det enda rätta. Soelas har skrivit ett inlägg om det här med sunt ätande versus hälsosamt ätande. Att en del av oss blir så extrema i vårt ätande, kanske på grund av något vi tror att vi vet, något vi på riktigt vet eller något som någon har sagt. Kanske på grund av inflytelserika företag som får oss att tro att vi behöver något visst livsmedel för att må bra. Hur många av oss dricker inte mjölk för att det är sant att vi måste dricka mjölk för att få i oss kalcium? Hur många finländare har inte gått på reklamen att man måste äta en viss typs jogurt för att magen ska fungera när den där jogurten egentligen bara innehåller precis det samma som alla andra jogurtar plus lite extra socker för att göra dig helt beroende av smaken? Hur många brer inte lättmargarin på sitt bröd varje morgon för att de fått läsa och lära sig att lättmargarin innehåller hälsosamma fetter som är livsviktiga för dig och allt som innehåller ens lite grann äkta smör är dåligt för blodkärlen?
Alla rekommendationer, all forskning, alla åsikter och tankar pekar ut det ena och det andra som det optimala, det som du verkligen måste få i dig, det som är bäst för dig, det som du kommer att må bra på (och dessutom se snygg ut med hjälp av). Det är svårt att veta hur man borde äta för att må bra, ja det är nästan omöjligt. Kanske det är just all den här ovetskapen som ännu råder i det här ämnet som får folk att bli så extrema. De förbjuder sig att äta saker medan de äter stora mängder av andra saker. De lägger ner massor av energi på att se till att de får i sig optimala mängder av något livsmedel eller näringsämne medan de lägger ner ännu mer energi på att se till att de inte äter något specifikt som kan få dem att må sämre. De mixtrar och de funderar, de läser på (ofta läser de främst sådant som stöder deras egna tankar) och så blir de ännu mer extrema. Plötsligt finns det sju livsmedel som de tillåter sig att äta och utrymme för exakt 2217 kalorier per dag om de dessutom ser till att styrketräna i 60 minuter och löpträna i 37 minuter.
Notera hur jag här använder ordet de för alla de här som blir sådär extrema. För mig själv gäller det här givetvis inte (host).
Nej, men skämt å sido. Jag tror att jag för tillfället inte är en sådan här person som begränsar och optimerar. Jag vill inte vara det heller. För såhär tror jag. Det är ett ohälsosamt beteende.
När det man äter och inte äter blir en så viktig del av ens liv att man räknar kalorier, räknar ut näringsämnen, väger och granskar, förbjuder och hamstrar så är det ohälsosamt. Maten tar över ens liv. Det blir viktigt att hela tiden ha koll på precis vad som finns i olika livsmedel och precis vilka saker man inte får äta just idag för att inte förstöra. Nu kan folk komma och säga att "ja men det är samtidigt min hobby" eller "bry du dig inte om vad jag äter" eller "jag gör vad jag vill med min kropp (naturligtvis gör du det!)" eller "jag har aldrig mått såhär bra". Och visst, det är ditt liv, din kropp, din hälsa och du får givetvis ägna hälften av din vakna tid åt att fundera på om det där ena kokta ägget du åt till frukosten kommer att omvandlas till fett eller muskler i din kropp, men kom inte och säg att du inte ibland känner dig som om du drunknar. Som om vad du än gör så räcker det inte riktigt till för att du hela tiden blir lite mer extrem.
Den här utvecklingen överlag, att man ska känna till vad man äter, är hur bra som helst. Att man ska sträva efter att vara hälsosam istället för att vara smal. Att man ska ifrågasätta och ta reda på, fundera och känna efter. Vad är bäst för mig? Jättebra! Men det är inte bra att så många fortfarande går omkring och tänker att de "måste" äta såhär för att de "måste" se ut såhär.
Precis lika illa är det när folk som på riktigt mår dåligt, kanske är överviktiga, går omkring och konstant tänker att de inte får äta såhär som de äter, att de måste göra på ett visst sätt, har dåligt samvete för varje tugga och konstant säger åt sig själva att du har misslyckats.

Och nu känner jag att jag spårade ur och det här inlägget bör få en fortsättning något tag. Kanske någon fattar vad jag talar om. Kanske det räcker att bara läsa Soelas inlägg för att fatta. Det är bara det att jag tycker att det är synd att så många verkar låta maten ta över livet för att de tror att de kommer att må bra och vara snygga på det viset. Det hände mig en gång och i min värld så mådde jag hur bra som helst och var så hälsosam. I själva verket var jag på väg att svälta ihjäl mig. Jag mår ju så bra! Nej.

Jag vill helst inte länka trots att jag känner till flera bloggar där diskussionen ser ut just såhär att "får jag äta det här, måste jag äta det här" för jag vill inte sprida sådant. Jag vill att folk ska sluta piska sig själva, förbjuda sig själva att göra saker, obsessa kring maten och att de istället bara ska må bra.

Att göra som man vill för att man vill

Källa.

Ja det var det här med att det är upp till var och en hur man ser ut och vad man gör med sin kropp. Och att män och kvinnor går omkring och tänker att bara för att jag gör något som stämmer överens med idealet (ex. rakar mig under armarna) så gör jag det för att jag är tvingad att göra det. Men nej, så behöver det inte vara. Jag kanske bara vill raka mig under armarna.

P.s. Jag rakar mig sporadiskt under armarna. Främst på sommaren och när det är något speciellt på gång. För att jag gör det. Mitt val.

Kvinnor och män, här och där

Ofta är jag nog ändå, trots mitt gnäll om feminism och ojämställdhet och kvinnor vs. män superglad över att ha fötts i Finland, speciellt som jag då fötts som kvinna.
Senast i helgen, när jag läste Hbl:s ypperliga reportage om Eupol som försöker utbilda poliser i Afghanistan att börja bete sig mer som poliser och mindre enligt sitt eget tycke. Reportaget finns inte på nätet verkar det som, så det är att gräva fram tidningen för er. Men hur som helst så sades det i reportaget att Afghanistan och Pakistan är de länder i världen där kvinnor har minst rättigheter. Och det handlar ju inte om några små länder (31 miljoner och 180 miljoner). Antalet kvinnor med obefintliga rättigheter är enormt. Likaså antalet män och kvinnor som inte överhuvudtaget kan förstå hela konceptet med jämställdhet.

Det är när man tänker på sådant som att en genomsnittlig man i Afghanistan sannolikt ser ut som ett frågetecken om du ens börjar tala om att kvinnor ska få välja saker, besluta om saker, delta, påverka och bestämma över sina egna liv som man inser att det inte är någon idé att spela på Lotto för att jag redan har vunnit lottovinsten flera gånger om. Första gången vann jag den då jag föddes i Finland.

Sedan har jag vunnit den också en andra gång. Det var när jag träffade, blev bekant med, förälskade mig i, blev sambo med och sen förlovade mig med den man jag delar livet med.

Men jag vägrar ändå acceptera allt trams om att "det finns många kvinnor som har det så mycket sämre så sluta klaga nu".

Äventyr jag inte är skapt för

Alla som läser finlandssvenska bloggar har säkert märkt att Peppe med familj nu befinner sig i Los Angeles för ett helt år framöver.
Det är just sådant här som jag är alldeles för bekväm, introvert och rädd för att göra. Men desto hellre läser jag om sådant. Det är helt härligt att följa med hur det känns och är att flytta till andra sidan jorden (om än det kulturella avståndet mellan Finland och USA är lite mindre än exempelvis mellan Finland och Asien, hävdar jag). Som att läsa en bok, men ännu lite bättre. (Peppe ska ju också ge ut en ny bok strax! En av den här vinterns måsten!)

Min fästman är betydligt mer äventyrlig än jag. Han bodde bland annat på Island i fyra månader hösten 2011 (men det hade han på ett vis inte riktigt valt själv). Den episoden ska jag skriva om någon dag. Det var ganska förvirrande och skrämmande när den dagen närmade sig då han skulle åka, trots att jag då hade kunnat förbereda mig för det i två år. Men så ledde ju det hela till att vi fick en härlig vecka tillsammans på Island sedan i oktober.
För min del är det liksom äventyr nog, att följa med någon annan som befinner sig på äventyr. Jag behöver inte mer än så.

Fit, smal, strong, jag bryr mig inte för du duger hur som helst

Alla som har missat Eva Frantz inlägg om att "strong is the new skinny" ska läsa det nu.

Muskler är bra, tränad är bra, lagom vikt är bra. Hets måste vi sluta med. Precis som vi måste sluta säga att "om man ser ut så här så ser man bra ut".