Bara jag

Någon annan som reflekterat kring det här med att man i ett parförhållande måste acceptera den andra som den är? Att man inte kan förändra den andra, man kan bara förändra sig själv. Ju äldre jag blir desto mer inser jag att det där är sant. Jag kan bara påverka den jag är, inte hurdan någon annan är. Ingen annan kan heller påverka mig. Ska det ske en förändring i hurdan jag är så måste jag själv inse "felet" och vilja ändra det.
Visst kan man i ett parförhållande klaga på den andra, säga att "kan du inte göra si och så istället för si och så" eller "kan du inte vara mer såhär ..." etcetera. Men det tar bara en massa energi av båda. Kanske ändrar sig personen för att tillfredsställa dig, göra som du vill, men om inte personen ser "felet" och vill förändras så är det bara temporärt.
Det bästa man kan göra är alltså att acceptera den andra precis som den är. Är det något som inte funkar i parförhållandet så är det en bättre lösning att se sig själv i spegeln och försöka ändra sig själv än att försöka förändra den andra.
Ungefär såhär: om den andra alltid lämnar sina smutsiga sockor på golvet och jag hatar sockor på golvet så kan jag istället för att klaga och klaga och klaga på personen bara konstatera att okej, det är inte hela världen, jag klarar av det. Så är det inget problem mera. Eller så kan jag bestämma att nej, det här går inte, det är för mycket och så tar förhållandet slut. Om smutsiga sockor på golvet är "för mycket", ja då ska man inte vara tillsammans heller.

Det är givetvis inte så enkelt som jag nu låter förstå. Förhållanden är komplicerade företeelser. Men det är värt att vara medveten om det här med att förändra den andra.
Är det faktiskt ett bra förhållande om du hela tiden håller på och försöker göra den andra till något den inte är?