Ugh, jag har en sådan där otrevlig ångest som sitter kvar från barndomen när jag ofta hade svårt att sova på grund av olika saker (jag var känslig) och som visar sig alltid när jag ska tidigt upp. Det var bättre i några år men nu börjar det komma tillbaka, sannolikt för att jag så sällan numera måste upp tidigt.
På kvällen när jag ska sova så börjar jag räkna hur länge jag hinner sova, när jag måste somna för att hinna sova si och så länge, hur jag måste göra för att somna så tidigt som möjligt, argh ångest, jag somnar inte nu, åh nej nu har jag bara si och så många timmar kvar... Sådär håller jag på i mitt huvud.
Den där känslan av att inte kunna somna kan vara bland topp 5 - värsta känslorna jag någonsin känt. Och jag känner den flera gånger om året.
Igår skulle jag somna senast 23 hade jag bestämt. 23.07 hade jag full ångest. Jag vet att jag inte är ensam om det här, sömnproblem är oerhört vanliga och det värsta man kan göra är att bli kvar i sängen och fundera på att man nu inte kan somna. Ändå gör jag alltid det.
Det finns massor av mera konstruktiva saker man kan göra för att lösa det här än att varje gång man ska upp tidigt ligga halva natten och vrida sig, svettas, ha ångest. Som att oftare stiga upp tidigt. Vänja sig.
Jag skulle annars också behöva någon halvtimme till i mina dagar...
Nå, inatt har jag ändå fått sova 6,5 timme, trots stora problem att somna när jag först försökte. Och jag antar att 6,5 timme är mera än många andra sover per natt. Så det är ju inte alls så illa. Vilket ju bara visar att all min ångest var helt onödig. Vilket ju får mig att känna mig ganska dum.
Summa summarum: det lönar inte sig att stressa över sin sömn. Min mamma säger alltid att sen när du är trött på riktigt så somnar du nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar