Livets utmaningar, ljusa stunder och att vara nervös för framtiden

Jag är en sådan typ att jag ibland stressar för framtiden mer än vad som är bra för hälsan. Den här månaden har jag presenterats för en ny utmaning i livet. Jag blev ombedd att börja på nytt jobb och samtidigt måste jag lämna det gamla jobbet (ett jag har haft i nästan 4 år). Först var min spontana reaktion att säga nej, för jag trivdes så bra på det andra stället och var samtidigt rädd för utmaningen. Jag blev nästan förvånad själv när jag ändå bestämde att jag ska ta emot det andra jobbet.
Jag var väldigt nervös ett tag, sov dåligt och kände närmast att "varför gjorde jag det här". Senare har jag förstått att all den där nervositeten nog inte var nervositet utan någon konstig reaktion på att det hela gick så snabbt att jag liksom aldrig hann ställa om. Dessutom skedde allt det här mitt i mörkaste november så jag tror jag hade någon sorts nedstämdhet också, vilket fick mig att grubbla så mycket i önödan.
För allt gick ju bra, som livet ofta gör trots att man är nervös på förhand. Jag grubblar ofta på framtiden för att sedan någon dag, någon vecka, någon månad eller något år senare inse att "jag klarade det hur bra som helst, ju!" Ändå fortsätter jag grubbla.
Fast nervositet är ju bra, precis som lite grubbel och oro. Tänk så tråkigt livet vore om allt bara alltid löpte på utan att något skapade lite pirr och oro i en? Utmaningar stärker en, alla gånger. Sen tror jag vi alla borde blir bättre på att inse att det inte är så farligt om vi tar oss an en utmaning och det sedan inte blir riktigt så bra som man tänkt sig, till och med inte alls går vägen. Ibland misslyckas vi, det är en del av livet. Vi måste sluta vara så hårda mot oss och andra. Det är tillåtet att inte vara perfekt på allt man tar sig an och det är tillåtet att konstatera att näe, det där passade inte mig!

En morgon på väg till det nya jobbet var det såhär fint! Då kände jag att yes, livet är bra härligt!