Förra veckan var det många på jobbet som for på semester (en kollega ska vara alterneringsledig i ett år och har hyrt bostad i Spanien!). En sådan har jag inte ännu upplevt och visst längtade jag lite. Men så tänker jag att snart, om två månader är jag mammaledig. Jag smakar på ordet. Mammaledig. Jag.
Det är lite av en identitskris på gång i mig nu. Jag tänker att mammaledighet, är det verkligen jag? Samtidigt tänker jag att det ju är så oerhört värdefullt att kunna ge inte hundra, men kanske 80 procent av sin vakna tid åt ens eget barn. Det är ju viktigt för mig, att kunna ge tid. Men jag har ju också skrivit om hur jag inte vill bli en kvinna som bara är mamma. Varför? För att jag inte vill det helt enkelt. Jag lägger ingen värdering i det, men jag vill också ha annat. Dessutom vet jag ju att det inte vore hållbart om alla kvinnor med pol mag examen stannar hemma och sköter barnen i x antal år. Det håller inte. Nu är jag inte alla, men det känns som att har jag fått en högskoleutbildning så måste jag också förvalta den. Och det kan jag inte göra om jag är hemma med ett litet barn. Och jag vill ju inte heller bli ännu en kvinna i statistiken som "offrar allt" för att vara hemma för att det funkade så bra i just vår familj. Dumt kanske, men så känner jag.
Jag vill så gärna ge så mycket tid som möjligt åt barnet, men jag vill också fortsätta vara jag. Producera innehåll, nyheter. Jobba. Skriva, åh jag älskar att skriva. Och det kommer jag ju att göra också, visserligen. Jag har mina projekt som jag jobbar på. Men jag tror också det är bra att ha något utanför hemmet.
Jag är ingen sådan som brinner för jobbet, men jag brinner för att ha ett uppdrag. Jag behöver uppdrag för att kunna njuta av de lediga stunderna. Och mammajobbet är ju också ett uppdrag som jag säkert skulle kunna försjunka i helt totalt, men jag vill inte heller börja ta det uppdraget på för stort allvar för då blir T helt utanför. Jag vill att han också ska ha ett uppdrag i att sköta barnet. Jag är rädd för att bli en sådan där mamma som vet bäst, kan bäst och bara låter pappa "vara barnvakt" (efter att jag skrivit en lång lista med förmaningar, mattider, blöjbytarinstruktioner och telefonnummer till svärmor och ett löfte om att komma hem om det blir kris) om jag har något program som kräver att barnet blir hemma. Jag frågar redan nu alltför ofta om han kommit ihåg att mata hunden när jag varit borta. Han glömmer aldrig det, men ändå frågar jag alltid. Det är dumt och elakt och jag måste sluta.
Det kommer att vara en process för mig det där med att ta på mig mammarollen, lära mig balansera jobb, barn, fritid. Förhoppningsvis blir jag en lite förbättrad version av mig själv, Eva 2.0, liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar