I lördags smällde vi ihop en liten vibörjarfirajulentidigtiår-bjudning. Vi bjöd in närmaste familjen och så värmde vi lite glögg och bakade lite julstjärnor och så beundrade vi alla lille Alexander. När jag bjöd in mamma och pappa sa mamma "du vet väl att man inte behöver ordna bjudningar när man har så litet barn som ni har?". Då sa jag "jo, men vi vill."
Det var viktigt för oss när A föddes att genast börja göra saker. Inte sitta hemma, utan åka till stan, åka till Borgå, bjuda in folk och gå på promenader och bada honom och ta med honom till matbutiken och ditt och datt. För att om man inte gör allt det så blir tröskeln så mycket högre för varje dag som går. Jag vet att en del föräldrar väntar, en del tycker väl också att ungen inte ska släpas med på olika ställen som så liten, men vi ville inte bli sittande med honom. Däremot har jag aldrig ännu varit någonstans på egen hand med honom... Om man inte räknar promenader då.
Allting är så mycket enklare när man är två, det är jag helt övertygad om. För oss var det helt självklart att vi båda ska vara hundra procent med från början. Det var liksom inget vi satte oss ner och pratade om, att är det nu viktigt för oss båda att vara hundra procentig förälder, utan det kom helt naturligt för oss. Och det känns så självklart. Och jag märker till min stora glädje att jag inte håller på och säger till T at gör såhär istället för det är bättre. Det gör inte han heller, vilket ju är skönt! Men alltså, risken var ju att jag som kvinna skulle ha tagit på mig rollen som den allvetande mamman och han skulle ha tagit på sig rollen som jag gör ändå alltid fel enligt henne så jag gör ingenting alls! Det har inte hänt och vi hoppas det inte händer heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar