Hårtankar, magtankar

Nytt hår, stor mage. Jag är så redo att föda barn nu. Det har varit det ena och det andra nu under den senaste veckan så nu känns det verkligen som att ungen skulle få visa sig. 16 dagar till bf idag.

 

Förresten var jag idag hos samma frisör som fixade min bröllopsfrisyr. Vi har alltid sådan otrolig tur vart än vi flyttar att det alltid finns en superbra (och alltid supertrevlig, men det finns väl inga otrevliga frissor) frissa alldeles i närheten som vi båda kan gå till. Nu hade jag speciellt god tur när den här frissan dessutom lagade sådan underbar bröllopsfrisyr åt mig (billigt var det också!) trots att hon hade klippt mitt hår exakt en gång före hon fixade frisysen och alltså inte "kände" mitt hår så bra (hårsmycket, blommorna alltså, hade jag skaffat själv). Studio Hohto heter stället, alldeles utanför vår dörr, typ.

Åh, det var så härligt mitt hår. Har aldrig känt mig så vacker som då. Helt sjukt att det är över en månad sedan...

Nu kommer jag igen på att jag borde fatta ett beslut gällande klänningen... Spara eller försöka sälja. Det lutar mot det senare, helt klart. Vet inte riktigt vad man kan använda en brudsklänning till annat än att vara brud i.

Heidi Hendersson har tagit de tre sista bilderna.

Grönt är skönt - boktips

Om du hör till de där kvinnorna som äter p-piller för att du aldrig riktigt insett vilka alternativ du har så rekommenderar jag den här boken. Om du hör till de män som anser att p-piller ju är det bästa ever och varför skulle man använda något annat preventivmedel så rekommenderar jag den här boken. Grönt är skönt av Irene Ivarsson och Birgit Linderoth. P-piller är inte det enda alternativet och p-piller är mycket skadligt för miljön.

Den här boken borde alla läsa i den tidiga vuxendomen, för här förklaras verkligen på ett sätt som alla förstår hur reproduktionen funkar hos kvinnor och män. Den är därför också ypperlig för alla som vill få barn just nu och inte sen.

Jag är trött på att alltid vara en andra klassens medborgare

Idag är jag bitter. Riktigt bitter. Kalla mig bitterfitta. Skulle jag fortfarande ha kvar mina Borgåuttryck skulle jag säga nu e ja rigit fittoger.

För det första vill jag skälla på Helsingfors stad och deras svenskspråkiga tjänster för blivande föräldrar. Dom suger. För det första får man söka med ljus och lykta för att hitta en rådgivning där de kan ge ens lite service på svenska. Vi åker regelbundet genom hela stan för att få träffa en hälsovårdare som har svenska som modersmål (fast senast vi var där hade hon med sig en (överlag väldigt proffsig och trevlig och kunnig) barnmorskestuderande som nog förstår lite svenska men kanske vi alla kan tala finska i alla fall? Visst kan vi det, perkele!). Notera att när jag träffar rådgivningsläkaren så talar jag finska, precis som vi talat finska på besöket på Barnmorskeinstitutet, på labbet när jag lämnat mina prover och på alla ultraljud som gjorts. Men det handlar inte bara om språket. Jag har aldrig sett röken av några testresultat när jag varit och gett urinprov eller blodprov, får tydligen lita på att någon nog säger om något inte stämmer (fast det gör ingen, har jag insett). Informationen är bristfällig, jag har många gånger gjort fel för att någon inte förklarat för mig hur jag ska göra (ett urinprov lämnade jag in på tok för sent exempelvis), olika personer säger olika saker (det första läkarebesöket var enligt läkaren i fel vecka men enligt hälsovårdaren i rätt vecka), man får bara tag på rådgivningspersonalen mellan 8 och 13 måndag till fredag (idag hade jag exempelvis klockan 14:30 en fråga jag ville ha svar på nu men nej, jag måste vänta till imorgon), det sägs att det ska göras en kontroll men så är det något helt annat som görs med mera med mera. Och igår när jag försökte ta reda på om familjeförberedelsekursens tredje tillfälle hålls den 16.9 (enligt pappret från rådgivningen och ett mejl jag fått) eller den 17.9 (enligt ett annat mejl) så sade personen som tagit emot anmälningarna till kursen att hon inte vet. Vi åkte till platsen kl 16, satt där en stund men åkte sedan hem igen för ingen dök upp. Vaktmästaren på platsen säger att ingen har reserverat utrymmet för idag kl 16, så vi bestämde att skita i saken. Känns inte lönt att åka dit bara för att kanske åka hem genast igen.
De flesta tjänster för blivande föräldrar är gratis, det är bra att det ändå finns lite service att få på svenska, men såhär kan det ju inte vara, att man själv ska gissa sig fram, tillbringa tid i telefonköer och ha ångest flera gånger under de nio månaderna det gäller över att man igen har gjort något fel och inte fattat bättre.

För det andra är jag trött på att som finlandssvensk konstant få urusel service. Eller ja, service får jag ju, men den går på finska. Idag besökte vi FPA:s kontor i centrum. Vi hade bokat tid för ett möte redan för två veckor sedan, på svenska (det handlar om vår privatekonomi så vi ville gärna prata svenska, plus att det rör sig om statens tjänst så de ska enligt lag erbjuda oss service på svenska). 45 minuter före bokad tid ringer en kvinna och undrar om vi trots allt kan tala finska. Visst kan vi det, perkele! Efter besöket tackar hon oss för att det gick att sköta mötet på finska. Varsågod, perkele!

Jag betalar samma jävla skatt, samma serviceavgifter som alla finskspråkiga men ändå är det så otrooooligt svårt för staten och staden att ordna service åt mej på svenska, mitt modersmål. Jag kan finska, det handlar inte om det (men alla kan inte sköta exempelvis en diskussion om hur det känns inför förlossningen - än mindre en förlossning på finska), det handlar om att jag har rätt att få service på mitt modersmål, det språk jag bäst kan uttrycka mig på av båda staten och staden. Jag är trött på att hålla tyst om det här, jag är trött på att alltid svara kyllä se sopii när någon på finska frågar mig om vi inte kan tala finska för det är så mycket enklare för hen. Men jag orkar inte kräva heller. Jag orkar inte varje gång kräva att få service på svenska. Det ska jag inte behöva kämpa för, eller?

Jag önskar att alla dom som skrivit under för att få bort svenskan från skolorna ens en gång skulle få uppleva hur det känns att behöva förklara för en läkare på ett språk som inte är ens modersmål hur saker känns och vad man funderar på och vad man behöver hjälp med och varför. Att de som högljutt kräver att finskspråkiga elever inte ska behöva lära sig svenska skulle tvingas sitta och prata med en psykolog på ett språk som inte är deras modersmål. Att de som tycker att alla finlandssvenskar kan ju finska skulle tvingas läsa på om hur en förlossning går till på ett språk som inte är deras modersmål för att de vet att de måste känna till termerna på det språket för det är ändå det språket som kommer att användas. Att de som insisterar på att ryskan är viktigare skulle tvingas sitta på FPA:s kontor och försöka hitta de rätta orden på ett språk som inte är deras modersmål för att förklara att det här förstår jag nu inte riktigt. Jag önskar att alla som kräver att svenskan ska bort, som kräver att de måste få studera vad de vill istället för att studera svenska, skulle inse hur det känns att vara andra klassens medborgare i sitt eget fosterland. Jag är född här och jag kommer att dö här men jag kommer alltid att vara en andra klassens medborgare.

Kemikalier i barnrummet

Podcasttips: Familjelivs avsnitt om plast och kemikalier i barnleksaker (och andra plastprylar), hur man kan unvdika kemikalierna och vilka skador de kan orsaka om du låter barnen exponeras för dem. Du kan också läsa mer om ämnet på Yles webbplats.

Vi fick nyss en stor plastkass med bebisleksaker, tuggsaker och sådant, av T:s syster. Hon har tre barn och nu langade de över allt sådant som de inte längre har användning för men som vi behöver. Stort tack för det! Det betyder att vi inte behöver köpa nya leksaker och tuggprylar och sådant till barnet och det är bra för det är när sakerna är nya som de ger ifrån sig mest äckligt stuff. Men lite ledsamt är det ju att tänka att en stor del av alla giftiga kemikalier nu då gick till de tre syskonbarnen, vårt barns kusiner, iställer för till vårt barn...
Det bästa vore väl att se till att köpa så lite plast som möjligt från början. Inget barn ska behöva utsättas för onödiga kemikalier, hur kul grejerna än är. Vår leksakspolicy kommer att vara att det man får/har det är värdefullt och mer saker kommer det inte hela tiden. Det beror inte bara på att vi vill undvika kemikalier utan också på att vi vill undvika att barnet lär sig att konsumtionshetsa.

Våld i parrelationen

Igår när jag och T var på väg hem från en snabbtur till Borgå för att äta med min familj + beundra den närmaste släktens för närvarande yngsta typ (en vecka gammal) råkade vi på gården se ett ungt par som höll på att gräla. Vi tittade på varandra, funderade om de pucklar på varandra på allvar, konstaterade att det nog ser allvarligt ut och bestämde oss för att gå och lägga oss i. Det vi hann se var att de båda rev och slet i varandra, mannen verkade riva i kvinnans hår och så skrek de något fram och tillbaka åt varandra. Men när vi hann fram till dom hade dom redan sprungit iväg och vi hann bara se kvinnans bara fötter och rygg före hon försvann bakom hörnet. Vi hade kunnat gå efter dom, men bestämde oss för att gå in. Vi tänkte väl unegfär att om hon springer efter honom så finns det ändå inte mycket att göra för att få stopp på grälet. Sen när vi kom in såg vi från balkongen hur kvinnan återvände till gården, satte sig på en bänk gråtande och fick sällskap av en annan ung kvinna som verkade vara hennes kompis. "Han hackade mig där!" hörde vi att hon sa, när hon pekade mot stället där vi hade sett dom.
Jag fick en väldigt olustig känsla av det hela. Vi pratade lite om det med T och jag konstaterade att jaja, snart ser vi dom igen där nere på gården grälandes, pucklande på varandra. Sådant där tar inte slut efter en gång.
Jag förstår att alla förhållanden kan ha ett slut, det kan gå illa för vilket som helst par. Oavsett om båda är 16 år och i sitt första förhållande eller båda är 45 och har varit gifta i 20 år kan det uppstå problem som ibland leder till att det måste ta slut. Vad som helst kan hända. Men det som inte får hända är våld. Det är liksom en grundregel, så enkel egentligen, men så svår för så många. En dag träffar knytnäven dig i ansiktet och du vet innerst inne att det inte kom som någon överraskning men du övertalar dig att hen nog aldrig gör om det för hen älskar dig så mycket (det sa hen ju precis efter att slaget träffade dig) - och så ett halvt år, två år, tio år, 25 år senare står du där och undrar hur det blev så att du stannade trots alla slag som kom, hur ingen såg något, hur ingen hjälpte, hur alla blundade, hur du inte vågade ringa det där stödnumret trots alla chanser du hade. Men du ska veta att det inte är ditt fel. Det är aldrig ditt fel. Den som är våldsam är alltid den som har hundra procent av ansvaret. Oavsett hur mycket hen försöker övertala dig att det var ditt fel för du gjorde si och så och det tvingade hen att reagera på det sättet. Och kom ihåg att det inte finns något sådant som bara ett slag. Det slutar aldrig där. Ta dig från situationen när du kan, vänta inte och se om hen förändras.