Jag kan göra väldigt lite för att påverka din sorg

Ibland känns det som att det här är för bra för att vara sant. Att vi verkligen ska få ett barn. Det har varit en så enkel resa jämfört med den resa så många går igenom för att bli föräldrar. Läs till exempel Linda Sundbergs historia. Linda har varit med om två missfall efter att det första barnet kom till världen och hon berättar om hur skönt det kändes då barnmorskan sa att hon inte behöver vara stark just nu utan får gråta och vara ledsen.

Ibland funderar jag att jag på något sätt borde vara gladare än jag redan är att vi faktiskt fått uppleva en relativt komplikationsfri graviditet så här långt. För att andra har ju det så mycket svårare, tuffare. Det är inte bara missfall, det är svårigheter att ens bli gravid, det är graviditetsdiabetes och -förgiftning och för tidigt födda barn och blödningar och annat. Men så tänker jag att nej, det här är min verklighet. I min verklighet så är det jobbigt när jag gått två dagar över tiden och ingen bebis ännu tittat ut och jag har ont i rygg och höft och mår illa när jag äter för snabbt. Det tar inte bort någon större sorg från någon annan att jag känner sorg över småsaker.

Jag läser historier som Lindas och tänker att det är oerhört orättvist och sorgligt att en del tvingas gå igenom sådant. Det finns ingen rättvisa i världen. Jag kan bara läsa sådant och känna det jag känner, men min verklighet är en helt annan.

Jag vill inte skapa matångest

Jag känner numera att min relation till mat är helt frisk. Det finns ingen sjukdom, inga tvångstankar, ingen ångest, inga måsten eller förbud som styr vad, hur och när jag äter - kanske är det starkt att säga så men jag upplever det faktiskt så. Däremot har jag inte på något sätt en perfekt kosthållning. Jag har en kost som många skulle kalla normal (det skrev i alla fall hälsovårdaren i mitt mödravårdskort då hon i början av graviditeten frågade hur jag äter). Jag äter lite för mycket socker och lite för lite fiber och har en svaghet för bananer (minst en per dag ska det vara). Dessutom dricker jag mjölk som de flesta andra, äter både kött och fisk och inleder alla mina dagar med rågbröd och kaffe som vilken typisk finländare som helst. Min kost har inte förändrats alls från tiden före graviditeten och jag hoppas att den inte ska behöva förändras under eventuell amning heller.
Men sedan då, när ungen är så stor att hen äter det vi äter? I helgen läste jag det här inlägget av Lady Dahmer och alla kommentarer hon fått och så började tankarna gå kring hur just jag vill lära vårt barn att äta sådant som är bra för kropp och knopp men också njuta av det goda livet har att erbjuda. Det blir knappast en lätt balansgång, men jag tror det är fullt möjligt att uppfostra barn att känna att de vill äta i huvudsak sådant som är bra för dom men också sådant som ger välbefinnande på ett helt annat sätt. Ibland är de två det samma, ibland är de mil från varandra.
Det allra allra viktigaste för mig när jag funderar på hurdan relation till mat jag vill skapa hos vårt barn är att barnet aldrig ska behöva uppleva ångest kring maten. Det ska inte finnas tvång, förbud, regler, barnet ska inte mutas med mat och inte heller belönas med mat för det tror jag också leder till ångest i längden och barnet ska aldrig behöva förknippa rädsla eller sorg med mat. Jag vet precis hur det känns att tänka att det där får jag inte äta för det gör mig tjock/oönskad/ful/vadnuanorexinpåstodattmatenskulleorsaka och det är något jag önskar att mitt barn aldrig behöver känna. Jag vill uppfostra ett barn som aldrig behöver känna att det är fel att äta något visst eller att man måste äta något annat.
Samtidigt är det ju otroligt viktigt att ge näringsrik mat som mättar och som dessutom är god, tycker jag. Men här tycker jag precis som Lady Dahmer och många av de som kommenterat, att det kan man göra utan att samtidigt totalt dissa den "sämre" maten.
Åh jag har så mycket tankar kring det här men vi får ta det en annan gång... Summa summarum så hoppas jag att jag kan vara en förälder som lär barnet att mat inte är lika med ångest, utan mat är lika med näring och bra fiilis. Man får äta utan att behöva tänka på vad som är så otroligt hälsosamt hela tiden.

P.S Läs gärna Lisas kommentar på inlägget (finns alldeles i början) om du bara läser en. Den berörde mig djupt.

För ett år sedan

Jag kollade på lite gamla bilder i paddan och så dök den här upp. Tagen den 13 oktober förra året. Vi hade varit en helg i Mariehamn och var här på Viking Grace på väg tillbaka till Åbo. Då visste vi inte att ett år senare skulle vi vara mamma och pappa (den här ungen better be ute före den 13 oktober annars blir jag galen!). Life is what happens when you're busy making other plans.

Jag ser att jag har på mig en av mina favorittröjor på det här fotot också. Jag saknar vid det här laget mina vanliga kläder så mycket att det är inte sant. Hoppas, hoppas, hoppas dom går på mig snabbt!

P.s jag ser sjukt mycket ut som min mamma här!

Mammapressen

Ne, ingen bebis på utsidan fortfarande. Hen trivs bra därinne trots att det börjar vara riktigt ont om utrymme nu = det finns exakt 0 millimeter utrymme kvar. När jag böjer mig ner (försöker undvika det för det är så jobbigt och obekvämt) känns det som om alla mina inre organ ska komma ut genom rumpan/snippan/munnen tillsammans med bebisen.
Nu och då tänker jag åh, var det en sammandragning, ibland har jag mensvärk som kommer och går, men tillsvidare har jag inte haft något som ens liknar förlossningsvärkar. Det känns fortfarande overkligt att vi snart ska ta oss till Barnmorskeinstitutet för att föda barn och att vi sannolikt kommer att komma hem därifrån med ett livs levande barn att ta hand om. Som dessutom kommer att vara vårt ansvar i sisådär 18 år.
Jag försöker att inte fundera så mycket på tiden som kommer efter förlossningen fast jag vet att man borde försöka tänka på det också, inte bara förlossningen. Min filosofi är väl något i stil med det ordnar sig nog. Jag är så otroligt tacksam över att T och jag har chansen att båda vara hemma nu i början. Om jag skulle veta att han återgår till jobb någon dag efter förlossningen, som väl är fallet i många familjer, så skulle jag sannolikt ha mycket svårare att sova om nätterna.
Jag försöker också  tänka att vad jag än gör, hur jag än gör så är jag den bästa mamman just mitt barn kan ha. Jag har liksom inte, som jag vet om i alla fall, skapat några så måste jag göra/vara för att vara en tillräckligt bra mamma-regler för mig själv. Nu när det sakta har börjat droppa in åsikter från lite olika håll om hur jag borde vara för att vara en bra mamma försöker jag också tänka att det är vad den personen tycker, jag kan skita i det. In genom ena örat, ut genom andra.
Nu har jag ingen snopp, men jag är lite svartsjuk på män som blir/är pappor för det verkar vara så lätt att göra rätt. Mammor/kvinnor som snart blir mammor är så lätta att kritisera för alla fel de gör medan pappor får beröm för minsta lilla försök de gör att vara någorlunda närvarande, kärleksfulla och omhändertagande. Och det är ju på ett sätt helt naturligt - i alla fall under graviditeten, förlossningen och det som rör amningen så kan en kvinna göra hur många fel som helst medan en man i princip bara behöver finnas till, vara någorlunda stöttande och åtminstone inte elak och så har han gjort det mesta rätt. Herremingud så många fel en gravid kvinna kan göra medan en man aldrig behöver fundera på det. Och amningen, jiisus så många åsikter det finns om den saken och där behöver en man sällan uppleva att han gjort något fel (det räcker liksom att han säger att jag stöttar barnets mamma så gott jag kan och försöker sköta hushållet medan hon ammar och alla är nöjda med hans insats). Det känns liksom såhär som en kvinna som snart ska föda sitt första barn som att det är så lätt att vara pappa. Jag vet att pappor känner ångest och rädsla och press, jag har ju T med mig på den här resan, men ibland när jag sitter och känner mig otillräcklig eller osäker för det som komma ska så tänker jag att det skulle vara bra skönt att få vara pappan i allt det här.
Sedan blir jag riktigt arg eftersom jag vet att man som mamma inte slutar göra fel trots att man klarar graviditeten utan att ta livet av bebben, klarar förlossningen och ungen växer ifrån amningen. Nehej, då är man en dålig mamma om man sätter ungen på dagis för tidigt, är egoistisk (exempelvis lämnar ungen med pappan två kvällar i veckan för att gå på jumppa), uppfostrar ungen fel, daltar för mycket med ungen, skriker för mycket, är trött, arg, ledsen, hellre vill sova än vaka med en sjuk unge, jobbar för mycket/för lite, har fel kläder på ungen... Ja, det slutar liksom inte, känns det som. Och det är oftast mamma som har gjort fel om något är fel.

Jag inser ju när jag skriver det här att jag tänker alldeles för mycket på vad andra tycker om mig som mamma. Där är något konkret att jobba på under de kommande 18 åren. Att skita i vad andra anser och bara köra racet tillsammans med T. För det blir nog bra hur vi än gör. Och blir det inte bra så blir det dåligt, då är det så det var menat att det skulle bli, och då är det ändå bra. Jei!

Bästa tv-serien någonsin!

Jag snubblade in på Buzzfeeds 26 Things Only "Breaking Bad" Fans Will Understand och jag bara åhh, vill se den serien igen! Det händer inte ofta, men ibland stöter man på tv-serier man önskar att man kunde radera från hjärnan bara för att man på det viset kunde uppleva dom igen. Så känner jag för Breaking Bad. 9,6 på Imdb, jag är inte ensam om att känna så! Det sista avsnittet var ett som folk kommer att prata om i åratal. Det var perfekt.
Nu är ju Breaking Bad fullt av svart humor, det är tidvis riktigt brutalt (alldeles i början av serien gör huvudpersonerna ett misslyckat försök att lösa upp ett lik i ett badkar och du skrattar så tårarna sprutar samtidigt som du håller emot kväljningarna). Men jag älskar också serien för att den är så ärlig. Den visar hur alla är förlorare i knarkbusinessen. Till och med små barn som inte har annat att göra med verksamheten än att de råkar vara på något sätt knutna till någon som har något med verksamheten att göra. Visst tjänar du pengar på knark, annars skulle väl ingen hålla på med det, men i slutändan kommer du att förlora. Livet, hälsan, familjen, pengarna, makten. Något kommer du att förlora och det kommer att slå mot dig hårt. Ingen vinner, alla försvinner. De största förlorarna är de oskyldiga. De som förlorar familjemedlemmar till knarket, de som tvingas bli drogsmugglare, de som dödas för att någon de känner/är släkt med gjort något fel mot någon med makt, de som inte hade en aning men som plötsligt finner sig själva så djupt inne i träsket att enda utvägen är självmord.
Jag är helt övertygad om att världen skulle bli en mycket bättre plats om alla droger skulle vara lagliga och verksamheten övervakad överallt. Då skulle all brottslighet kring drogerna försvinna. Det kan vi förstås inte göra, låta droger bli lagliga, men tänk dig den världen en stund. Om vi skulle göra alla knarkkarteller, drogkungar och handlare sysslolösa.

Se Breaking Bad om du inte sett den. Det kommer att vara de bästa tv-serie-timmarna i ditt liv.