På motorvägen

Nu är sommaren verkligen här. Det är så ljuvligt att man kan ha A sittande ute i gräset med bara ett lager kläder på (och solhatten förstås!). På lördagen tvättade vi fönster och fixade lite här hemma men på söndagen åkte vi till mommos & mofas sommarstuga och bara slappnade av. Det tar 45 minuter med bilen från vår garagedörr tills man parkerar bilen där. Det är skönt.

 

Jag hann visserligen köra en hel del bil före vi flyttade till Helsingfors -09 men några saker jag inser nu när vi köpt bil och kört fram och tillbaka till Borgå ett par gånger är att 1) först nu när jag har en son med mig i baksätet förstår jag den verkliga faran med bilar och 2) hur försiktigt jag själv än kör så finns det alltid dårar i trafiken som skiter i bromssträckor, ger blanka fan i att använda blinkers och inte kunde bry sig mindre om de andra bilisterna. Det skrämmer mig. Folk har noll respekt för hur farligt det på riktigt är att köra på motorvägen.

Vi köpte förresten en Britax-bilstol för några veckor sedan. Framåtvänd, men så fick det bli efter en diskussion med försäljaren som övertygade oss om att just den modellen vi köpte är en av de populäraste och tryggaste. Jag är mycket medveten om att bakåtvänd är det som rekommenderas men vi fastnade ändå för just den här modellen. A gillar att åka bil, han somnar nästan alltid efter cirka 10 minuter. Och tills vidare har han inte mått illa i bilen, inte ens på mer kurviga vägar.

Tvättat fönster och balkongdrömmer

Vill man få rent hem och goda bakverk till stånd i köket samt de sällan använda kärlen diskade lönar det sig att ställa till med bjudning för halva släkten. T fyller år snart så om en dryg vecka har vi bjudning och förutom att jag bakat tre kakor den här veckan har jag nu också (imorse) putsat balkongen från några års trafikföroreningar och tvättat köksfönstren (en gång per år räcker tycker jag). Allt medan jag haft hand om A. Jag är visserligen den som tycker att barn ska lära sig underhålla sej själv men när han slog sig och skrek så att det nog hördes till Borgå fick han sitta i matstolen ute på balkongen tills jag var klar.

Så ser balkongen ut. Tråkig. Jag drömmer om en divan, vackra växter (vem som nu ska sköta dom?) och litet "soffbord" men också någon lösning som gör att minst jag, T och A kan äta där ute.

 

Matskammen

Charlotte har skrivit veckan bästa inlägg. Om vuxna som hela tiden, också framför barn och unga, måste poängtera hur ohälsosamt det de inte vill/borde/tänker äta är.

Barn som hela tiden får höra att det här tänker inte farmor/mormor/mamma/pappa/faster/moster/gudmor/farfar/morfar/vemsomhelst äta för det är ohälsosamt lär sig bara en sak och det är att känna skam över de matval de gör.

När någon dumförklarar en

Det där när någon för en totalt okänd typ får en att känna sig som om man är den dummaste personen på jorden. Det hände mig igår. Jag blev dumförklarad på grund av en sak där jag visserligen hade fel, men ändå inte riktigt vill ta ansvar för. Typen som dumförklarade mig hade alltså på ett vis rätt, men jag känner ändå att hans ord var lite onödigt hårda. Situationen blev ännu värre av att han som man och jag som kvinna ställdes emot varandra i ett läge där det oftare anses att mannen har rätt, i det här fallet var han dessutom den i sakfrågan "professionella" (även om han inte var så professionell i sina ord till mig) av oss och jag var bara privatpersonen Eva som litet eller inget vet om just sådana här saker som det var fråga om.

De där orden han sade förstörde hela min dag. Ännu på natten låg jag och kunde inte slappna av eftersom jag fortfarande reagerade med skam, ilska, upprördhet på det han sade. Jag vet att jag överreagerar, det är väl så det blir när jag är hemma med barn och egentligen har all tid i världen att bara grubbla över en persons ord. Jag vet inte vart jag vill komma med inlägget. Kanske vill jag bara önska att det fanns lite mer eftertanke i vad personer säger till varandra. I det här fallet kommer jag aldrig att behöva tala med personen igen (hoppas jag!) men jag vill uppmana alla som läser att tänka en extra gång speciellt före ni säger något till en person ni känner och umgås med. Och också före ni säger något till vem som helst. Det är så lätt att förstöra en persons dag, vecka, månad, hela liv med bara några ord.

Anorexi i Hbl

Hbl skriver idag om Emma Heijnsbroek som kämpat mot anorexin medan vården kämpat mot hennes rätt till och behov av hjälp. Jag kan tyvärr inte länka just nu eftersom artikeln inte verkar finnas på nätet men jag rekommenderar er att läsa texten om ni kan. Den sammanfattar det tokiga i att om du drabbas av en ätstörning så måste du nästan bli dödssjuk före du får hjälp, du måste gå ner lite lite till för att någon ska ta dig på allvar. Dessutom ska du ha en stor dos tur.

Jag tror tyvärr att ätstörningar och problematik som ligger på gränsen till ätstörning kommer att öka. Vi lever i en tidsperiod då det anses vara en bra egenskap att ha total kontroll över livet och därmed också kroppen och då kommer dylika problem på köpet. Därför är det viktigt att vi förstår varför en del hamnar i det där svarta hålet där det enda de tänker på är kalorier och vad de ska och inte ska äta och hur de ska göra för att bli av med de få kalorier de fått i sig under dagen.

Jag är glad att medierna lyfter upp fall som Emmas och jag tycker att det är synnerligen starkt av Emma att ge en intervju så snabbt efter att hon insjuknat, ja medan hon fortfarande är sjuk. Jag önskar henne allt gott i livet.

Emma: det blir bättre, jag lovar. Lycka till med gymnasiestudierna!