Att gå mot strömmen och lyssna på bebisen

Heidi skrev en kommentar på inlägget om våra sovrutiner med A som jag känner för att lyfta upp. Tyvärr låter det nämligen alltför bekant det hon skriver. Folk som lägger sig i och folk som försöker övertala en att en ska styra bebisen att bli mer självständig. Smaka på det ordet lite. Självständig. Nu talar vi alltså om bebisar.

Det verkar vara en trend just nu att bebisar från det att de föds ska vara så självständiga som möjligt. Jag är med i flera föräldragrupper på Facebook och också två olika amningsgrupper och det här verkar vara något som så gott som alla föräldrar får höra: du ska inte lyssna på ditt barn. Det tycker jag är huvudlöst. Föräldern ska inte låta bebisen styra utan ska helst tvinga in barnet i rutiner så snabbt som möjligt, på rådgivningen övertalar de mödrar att sluta nattamma när ungen är högst ett halvt år trots att mamman är helt ok med nattamningen (låt ungen gråta, hen fattar nog snart), far- och mormödrar berättar hur mamman absolut inte får amma en gång i halvtimmen för "du kan inte genast springa till barnet när hen piper" och "hen kan inte vara hungrig igen, hen bara styr och ställer med dig" (det har jag som tur är sluppit höra) och du ska absolut inte samsova för då lär sig ungen aaaaaldrig att sova i egen säng och så vidare och så vidare.

Så här skriver Heidi:

"MEN vet du hur många kommentarer vi har fått om att vi samsover, om att jag ammade (enligt normen..) länge, att vi i princip skippade vagnen och har burit i ergo istället, att vi har gett nästan endast plockmat istället för puré.. Så otroligt många dumma och ibland rent ut sagt elaka kommentarer, helt som att vi inte tänkt igenom hur vi gör, bara för att vi int gör som de flesta andra? Även på rådgivningen har jag upplevt att det inte har lyssnats till vad vi sagt, när jag berättat om att hon sover bra, bredvid oss, så har jag fått till svar att "jaha men det vore nog bra om hon började vänja sig med egen säng nu snart.." Det är riktigt tråkigt, därför brukar jag försöka va nån sorts motpol till det och va öppen med mina åsikter om någon undrar över dem! Men tack för ditt inlägg, hade verkligen behövt det själv när dottern var bebis, då var jag inte lika självsäker som jag är idag och ingen som sa att vi gjorde rätt när vi lyssnade till bebis och vår magkänsla.. :) "

Jag vill bara säga till Heidi och andra där ute (med min 9,5 månader långa mamma-expertis, hehhe) att sluta lyssna på alla som uppmanar dig att sluta lyssna på bebisen. Jag är helt säker på att det skapar otrygga barn att inte lyssna på barnen, att det ger anknytningsproblem och att det i långa loppet leder till ett lite sämre liv för både förälder och barn. Bebisar är inte manipulativa, de kräver inte, de luras och ljuger inte, de bara behöver. Och det de behöver ska de få, tycker jag.

Kanske jag ska göra som Heidi gör och bli mer öppen med mina tankar och åsikter kring föräldraskap. För jag är helt övertygad om att jag gör rätt, trots att jag som Heidi länge var osäker och fortfarande känner nästan som en skam för att jag, som samhället uttrycker det, "låter bebisen styra" alltså lyssnar på bebisen. Jag ska sluta med att vara osäker och skämmas för det finns ingen orsak till det.

Föräldrar gör som de vill med sina barn. I vissa fall är det säkert hur bra som helst för barnet att till exempel tidigt lära sig sova i egen säng. Det finns säkert också fall då det är en bättre lösning än samsovning. Men om det inte är rätt, då är det inte rätt, tycker jag.

Palmer, Cecil och huvudlös jakt på lejon och andra afrikanska djur

Jag vet inte riktigt vad jag önskar att amerikanen Walter Palmer ska få för straff för att ha betalat 50 000 dollar för att ta livet av Cecil-lejonet. Har han 50 000 dollar att sätta ut på att skaffa sig "tillstånd" att skjuta ett lejon så har han väl några hundra tusen till att sätta ut exempelvis på att se till att skyddet av de lejon som finns kvar i Afrika blir bättre.

Fy fan vad arg jag blir. Att en man anser att det är roligt, en trevlig hobby, kul fritid att flyga till Afrika från sin trygga överklasstillvaro i USA och först lura ett lejon ut från nationalparken där det inte får skjutas, sedan skadeskjuta det för att sedan pina det i 40 timmar innan han till sist avfyrar nådaskottet som tar livet av det. Fy fan. En måste ha ett tråkigt liv och ett riktigt sjukt huvud för att få kicks av sådant. Jag hoppas allt det hat som Palmer (med all rätta) fått på sig får alla andra som håller på med samma hobby att tänka efter både två och tre gånger före de nästa gång sätter sig på ett flygplan mot något land i Afrika för att ta livet av hotade djur.

För Palmer är ju inte den enda som håller på med den här sjuka hobbyn. Det finns gott om rikt folk som är villiga att betala för att få ta livet av Afrikas hotade djur. Att pengarna används för "skydd" av de djur som inte skjuts är väl också det en stor lögn, rätta mig om jag har fel. Herregud, det föds ju upp lejon i fångenskap på flera håll i Afrika bara för att rika västlänningar med tråkigt liv ska få komma dit och ta livet av dem. Fy fan säger jag bara.

Palmers försvar var ju: jag trodde jag jagade helt lagligt. Ahaa, just det så du tycker att om det är lagligt så är det helt okej att ta livet av lejon? Bara för att du tycker det är roligt? För att det är din hobby?

Det är lätt att börja moralisera över till exempel min köttkonsumtion och hur också jag indirekt dagligen tar livet av flera djur. Jag medger att jag inte är något helgon. Men jag tar mig ändå friheten att kritisera den här sporten som Palmer med många andra håller på med. Det finns inget vett i det. Huvudlöst.

Cykeldebut för lille pojken

På fredagen gjorde vi en långlänk med cyklarna och både A och hunden i "kärran". Det var ljuvligt att cykla igen, har inte gjort det ordentligt på flera år!

A trivs som fisken i vattnet i kärran med sin rosa hjälm och lite stöd bakom ryggen. Han älskar fart den pojken. Vi ska nog göra det ett par gånger ännu i år och så mycket vi hinner de kommande somrarna. Det är bra motion och en sådan frihetskänsla att cykla.

Våra sovrutiner från att A föddes tills idag

Jag har länge planerat att skriva ett inlägg om hur A har sovit, var, hur mycket och hur vi har försökt tänka kring sömnen. Here goes.

När jag var gravid tänkte jag som så många andra att bebisar ska minsann sova i sin egen säng från start. Jag vet inte riktigt varför. Kanske var det en rädsla för att bebisen aldrig vill bort eller för att kväva bebisen eller för att det skulle bli för tajt och trångt. Så föddes A och första natten på bb var jag trött, hade ont, det var omtumlande och jag ville att mjölken skulle stiga så jag sov halvsittande med A stödd av ena armen, han fastklistrad i bröstet. Det var första natten tillsammans och första natten vi samsov. Andra och tredje natten såg lika ut. Om dagarna hade vi stundvis A i den där plaastbaljan men inte trivdes han där, korta stunder slumrade han, ibland också på pappas bröstkorg så jag fick lite paus.

När vi kom hem sa jag att vi tar honom bredvid oss, enklast så. Jag är lat och bara tanken på att sätta mig upp och amma 3 gånger i timmen kändes obekvämt, jobbigt och farligt för jag var rädd för att somna sittande med A i famnen. Så han "flyttade in" i vår säng från första natten hemma. Jag bunkrade upp med dynor och grejer och så sov jag med honom fast i bröstet och flyttade honom till andra sidan nu och då. Jag har ingen aning hur ofta han åt om nätterna den här första tiden, eller någonsin för den delen, men jag sov i alla fall som aldrig förr. Jag är ju van att jobba skift, vilket innebär oregelbundna sovtider, men nu gick vi i säng ungefär samma tid varje kväll och jag fick sova så länge jag ville om morgnarna. Det här ledde till ett läge där jag faktiskt sov massor, mer än på flera år. A fick vara uppe med oss (jag satt i soffan med bröstet framme och A i famnen och han sov/åt om vartannat) och visste dessutom från första stund att natt betyder sova (kanske delvis för att han är ett höstbarn?) så det enda han gjorde om nätterna var att sova och äta, inte som andra barn som är mer vakna på natten. En period när han var riktigt liten hade han svårt att komma till ro om kvällarna men det hjälpte oftast att släcka allt och bara låta honom suga på bröstet i sängen tills han somnade.

Jag läste på lite om samsovning och jag lärde mig också massor om frågan i och med att jag gick med i den utmärkta Facebookgruppen Imetyksen tuki ry (på finska, på svenska finns Amningshjälpens slutna grupp) där alla hjälpmammor rekommenderar samsovning samtidigt som jag intuitivt förstod att A är tryggast med oss. Jag prövade aldrig ens att lägga honom i spjälsängen (som vi hade stående i vårt sovrum bäddad och klar från långt före han föddes).

Om dagarna somnade han vid bröstet, alldeles i början sov han ju massor på det viset, eller i vagnen så länge den rörde på sig. När han var riktigt nybakad kunde han också somna på sin pappas bröst medan jag till exempel var ute med hunden, men det upphörde i något skede. Ibland la vi honom i FPA-lådan men där trivdes han i typ 3 minuter och började sedan gnälla. Han var alltså en riktigt normal bebis som inte vill ligga ensam utan ha antingen mamma eller pappa nära, som det ska vara. Jag har ingen koll på hur långa tupplurer han tog om dagarna, men jag minns att det längsta han sov alldeles i början var 3-4 timmar och att tiden sedan blev kortare och kortare. Han har alltid varit en nattsovare men inte en dagsovare.

Både jag och T var nöjda men visst tänkte vi ibland att i något skede måste vi väl ta fighten. Men vi tog ingen stress. När A var kring 4-5 månader var vi ändå på en föräldraträff där de andra talade om hur deras bebisar sover i sin spjälsäng, hur de till och med somnar själva och jag berättade lite skamset (nu i efterhand kan jag inte förstå varför jag skämdes så för jag har ju bara lyssnat på A:s behov hela tiden) att A är uppe med oss tills vi går i säng och sedan tar jag honom bredvid mig och så somnar vi tillsammans. Jag kände nästan en panik, herregud alla andras bebisar sover ensamma, A kommer aldrig att lära sig!!! men samtidigt tyckte jag det var och är något av det mysigaste som finns att samsova. Jag älskar att ha A nära. Men det var någonstans här jag sa till T att kanske vi måste börja öva med honom så han lär sig sova ensam i sin säng någon dag.

Så jag började öva. Jag gjorde så att jag ammade A men sedan försökte lägga ner honom i spjälsängen. Jag försökte också om kvällarna lägga honom i spjälsängen så han skulle sova där ens en stund och jag och T kunde få egentid. I början var jag på tok för ivrig och förväntade mig att A plötsligt skulle sova ensam långa stunder genast. Det resulterade i att både jag och A grät och T tyckte väl jag hade blivit knäpp. Snart gick det bättre och bättre och när A var kring, tja 7 månader kanske kunde jag om kvällarna amma honom till sömns, lägga honom i spjälsängen, gå in och amma ett par gånger när han vaknade och sedan inför natten ta honom till vår säng när han vaknade (ofta kring tiderna vi gick och lade oss). Jag försökte och försöker fortfarande lägga honom kring 20 och så vaknar han ofta allt mellan en och tio gånger tills jag och T går i säng och då får han oftast komma mellan oss. Nu när han är 9 månader har han fortfarande inte sovit en hel natt i sin egen säng, men han kan sova där till någongång mitt i natten om vi har tur. I dagsläget sover han alltid mellan mig och T, det blev för farligt för mig att ha honom på kanten trots en stor amningsdyna som mur, jag vänder mig alltid mot mitten när han behöver bröstet eller buff på rumpan. Visst blir det trångt och varmt men jag vet att vi alla just nu sover bäst så. Det är något otroligt mysigt med de där små händerna som smeker en på ryggen eller handen och de där små fötterna som sparkar en i revbenen. Nå nej, det är inte alltid det, man behöver inte älska att samsova! Om morgnarna vaknar A allt mellan 6.15 och 7-någonting.

Snabbt insåg jag också att A:s dagssömner verkligen bara är 30 minuter långa och inom kort hade vi fått en rutin: en förmiddagssömn kring 2 timmar efter uppvaknandet på morgonen och en eftermiddagssömn kring 3-4 timmar senare. Fortfarande sover A ibland i vagnen, ibland i bilen, ibland i sin spjälsäng och ibland någon helt annanstans beroende på vad vi gör, oftast cirka 30 minuter men ibland (väldigt sällan) upp till några timmar. Vi har också hittat nya sätt att natta/söva honom utan att jag måste amma honom eller han måste befinna sig i vagnen/bilen. Han kan nämligen somna också genom att en bara vaggar honom och sjunger lite försiktigt, alltså håller honom i famnen och vaggar fram och tillbaka och mumlar på en trudilutt (som T kommit på). Det tar allt mellan 2 och 10 minuter så sover han som en baby (oftast).

Jag tror att det mest handlar om mig nu. Jag tror att A skulle kunna sova en hel natt i sin spjälsäng, med små amningspauser, men jag är fortfarande bekväm och väljer att ta honom bredvid mig när han vaknar så jag kan sova vidare istället för att sätta mig upp. Målet är väl att han så småningom ska sova i sin säng i eget rum men vi är inte där ännu. Sannolikt ska vi försöka lära honom det nu i augusti, vi får se. Jag vill inte att han ska gråta sig till sömns och jag tänker aldrig låta bli att svara på hans behov. Så länge han vill ha nattamningen får han ha den i den mån det är möjligt.

Samsovning är tryggt. Lyssna inte på alla som förfärar sig över att du kommer att lägga dig på bebisen. En vuxen, frisk människa gör inte det (om inte hen intagit starka mediciner eller alkohol), lika lite som en vuxen, frisk människa faller från sängen. Varför? För också när du sover vet du var du har sängkanten och också när du sover vet du var bebisen är. Jag rekommenderar alla föräldrar att samsova åtminstone bebisens första tid i livet. Det är mysigt och det tryggaste som finns för bebisen. Att sova ensam är onaturligt för nyfödda, de har varit 9 månader i magen och det tryggaste som finns är mamma och pappa och så ska de ligga ensamma i en kall säng? Nej, det är helt enkelt inte så det är meningen att vara. Och bebisar lär sig sova ensamma trots att de samsovit första tiden. Allt handlar om förändring med så små. Saker förändras hela tiden, också bebisars sömnvanor. Samsovning är också det absolut bekvämaste för en mamma som ammar, du kan sova medan du ammar (och ammar gör du i regel oftare än du blinkar den allra första tiden).

Du skapar inte ett bortskämt barn genom att möta barnets behov. Du skapar ett tryggt barn. Ett älskat barn. Ett barn som får sova gott och föräldrar som får sova gott. Det enda en bebis begär är en varm, trygg famn och mjölk. Neka inte ditt barn det. Slappna av som förälder, det är också viktigt. Och kom ihåg: ditt barn, ditt beslut. Låt ingen annan säga åt dig hur du ska göra. Och om du samsover och någon kritiserar det, svara med att du vill erbjuda det bästa för ditt barn och du vet att samsovning är det bästa.

Frågor? Fråga gärna! Men det här är vårt första barn. Vi är inga experter, bara föräldrar. Utvilade föräldrar med en bebis som hela livet sovit bra, tycker vi!

Beslut, beslut, beslut

Föräldraskap är fullt av små och stora beslut. Det är ett enda bestämmande. Vad ska ungen ha på sig för kläder idag? Vad ska ungen äta? Ska jag byta blöjan nu eller om 10 minuter? Ska ungen sova i spjälsäng eller med föräldrarna (det senare om du frågar mig, ska skriva lite längre inlägg om det någon dag)? Ska hen få leka med det där? Hurdan bilstol ska vi ha? Vem ska vara barnvakt? När ska hen börja på daghem? Hur fördelar vi föräldraledigheten? Det börjar redan för ungen är född och fortsätter tills hen flyttar hemifrån (tror jag i alla fall).

Jag märker att jag nu under sommaren blivit lite av en diktator. T jobbar alla dagar så jag är ensam med A och måste fatta de flesta mindre beslut helt själv. Ofta är det enklast så men ibland vore det skönt med någon att bolla med. Ska vi ge fisk eller kött till lunch idag blir plötsligt en stor fråga när det handlar om din 9 månader gamla son som du är ensam med om dagarna. De stora besluten fattas givetvis tillsammans.

Å andra sidan hoppar organisatören i mig högt av glädje. Livet är liksom enklare när en är ensam om att fatta besluten. Jag längtar inte alls till den dagen A börjar ha en åsikt...

Vi har också bestämt att A inte får leka med spisen. Det syns väldigt bra på den här bilden, inte sant?

 

På måndag publicerar jag ett inlägg som handlar om A:s sovande. Jag har länge tänkt skriva om det för jag vet att det också är en sak som intresserar många föräldrar, i alla fall är jag själv grymt intresserad av hur andra gör. Det dyker alltså upp på måndag. Men jag kan säga så mycket att det ju också handlar om beslut: hur vill vi göra? Vad är bäst? Vår lösning kanske inte är den ultimata för alla, men den har funkat för oss.