Höstlöfte 2015: Mindre skärmtid

Det är en sak jag ångrar med hur jag agerat som mamma så här långt. Det är att jag alltid sitter med blicken riktad antingen mot min iPad, mot min iPhone, mot datorn eller mot teven.

Jag är sällan närvarande i stunden. Jag surfar konstant. Fråga inte vad jag surfar på eller varför. Jag vet inte, ingen aning. Det har blivit en ful ovana att konstant trycka, googla, Facebooka, svepa med fingrarna, spela (jag har suttit fast i ett spel på iPaden sedan över ett år tillbaka och nu för några veckor sedan när Angry Birds 2 släpptes så utökades mina dagliga spelminuter med det dubbla). Jag kan seriöst sitta och äta lunch med A, samtidigt spela på paden och plötsligt märka att ah, han åt redan upp sin majskrok och det har gått fem minuter sedan jag senast tittade på honom.

Jag skäms. Jag måste göra en ändring. Men jag vet inte hur. Jag har funderat på att införa någon regel kring hur många minuter per dag jag får vara på iPaden eller phonen. Datorn öppnar jag ändå ganska sällan och teven använder vi egentligen bara för att se på serier via Netflix.

Det får bli mitt höstlöfte. Mindre skärmtid. Hur ofta tror ni jag har sagt det? T kan berätta att cirka sjutusen gånger. Men nu börjar jag inse att A verkligen märker allt det här. Han ser ju, han förstår ju. Och jag vill inte utsätta honom för det, för att ha en mamma som konstant tittar på något annat än honom. Är du med?

Ett viktigt steg i det här är förstås att minska på det egna bloggandet. Det tar inte alls många minuter per dag, kanske 15-20 som mest men det är i alla fall 15-20 minuter bort från min son om jag gör det när han är vaken och med mig. Jag har länge funderat på att göra förändringar i bloggmönstret och den här sommaren kommer sådana att vara oundvikliga. Vi får se var jag hamnar.

Jag är mamma nu!

Ibland överväldigas jag av hur mycket ansvar jag har över den här lille pojken. Hur mycket jag måste göra för honom, allt det jag inte får göra. Hur jag måste bete mig och hur jag inte får bete mig. Men samtidigt är jag så glad att han kommit till oss, att jag får och inte får allt det där, måste och borde och gör. Jag är så glad att han är en frisk, glad, nyfiken och trygg liten pojke. Det är inget självklart, det vet jag.

På tal om något helt annat. Redan för länge sedan läste jag på någon blogg om gröt med grynost i och tänkte genast att näe, det kan inte vara gott! Sedan har jag läst det på olika ställen sedan dess och för några veckor sedan var det bråttom en morgon, jag måste fixa gröt till sonen och tänkte då att kanske jag också äter gröt (kör båda skålarna samtidigt i mikron, snabbare än att laga smörgåsar) och eftersom vi hade grynost hemma så bestämde jag mig äntligen för att pröva det här som skulle vara så gott.

Fanfar.

Fyrverkerier.

Oh my god så gott det är!

Sedan dess har jag ätit kombon 3-4 morgnar i veckan. Både med havregröt och fyrkornsgröt. Någon matsked grynost (Lidls fullfeta) på portionen och du har liksom gröt vol 2.0, verkligen. Jag som alltid ätit två rågbrödssmörgåsar på morgonen äter nu gröt på morgonen! Det är så smidigt också att laga åt mej och sonen på en gång. Och kostar noll.

Du kan inte ge en person livet tillbaka

Det finns inte mycket att säga när en cyklist dör bara för att en bilist tappar tålamodet. Den finländska trafiken är bland de tryggaste i världen men blir farlig för att det finns idioter där ute. Folk som inte kan hålla hastigheten, folk som kör berusade och narkotikapåverkade och folk som tappar fattningen när någon annan gör något som enligt dem är fel.

Jag har åkt bil i till exempel Egypten och kan säga att vi har en bra trafiksäkerhet i Finland. Trots det är det ju alltid en risk man tar när man bara går ut genom dörren. För att inte tala om när en sätter sig i bilen eller en buss eller ännu värre på en tvåhjuling med motor. Skotrar, mopeder och motorcyklar är de farligaste fordonen i trafiken men allra farligast är de ju för den som kör. Du är alltid tvåa med en tvåhjuling...

Själv har jag erfarenhet både av att köra bil, cykla, gå, gå med vagn, gå med hund, gå med vagn och hund. Som tur är har jag aldrig råkat ut för någon allvarlig incident i trafiken. Trots att jag varit dum nog att cykla utan hjälm, varför gjorde jag så? Nu har jag alltid hjälm på när jag cyklar och det är helt självklart för mig. Jag fattar inte hur jag tänkte förut...?

Ibland när jag går med hunden i koppel, barnet i vagnen och någon podcast i öronen så kan jag drömma mig bort och plötsligt inse att jag är vägen för någon bil eller cyklist eller annan promenerare. Men tills vidare har folk aldrig tappat fattningen eller gjort något dumt på grund av det. Respekt och lugn, det är nyckeln till en säker trafikkultur. Är du arg, kör inte. Blir du arg i trafiken, låt det vara. Ilska går över men du kan inte ge en person livet tillbaka om du gör något dumt.

Hush Baby - liten recension

Jag funderade länge vem en kunde jämföra Johanna Holmström och hennes Hush Baby med. Och så kom jag på det. Stämningen i boken påminner väldigt mycket om stämningen i Kaj Korkea-ahos Grästet är mörkare på andra sidan. Inte för att en nödvändigtvis måste jämföra två, men för att ge dem som inte ännu läst den förstnämnda en idé om vad som väntar. För du ska läsa den!

Under första hälften av boken kunde jag knappt lägga den ifrån mig. En riktig pageturner är det här. Tyvärr, tyvärr måste jag säga att slutet känns lite abrupt och liksom som att läsaren blir snuvad på konfekten. Jaha, var det så? Det fattade jag aldrig. Slutet är överraskande, men jag kan liksom tycka att det är en dålig sak för jag kunde aldrig som läsare förstå att det var hitåt det barkade. Eller så måste jag skylla det på att jag typ aldrig läser ostört utan alltid har en bebis antingen rivande i bokens sidor eller smakande på kaffet jag dricker som kyytipoika. Jag kan också tycka att karaktärerna är ett par för många, det hade eventuellt räckt med några färre, för mindre förvirring.

I det stora hela är det här ändå som sagt en riktigt spännande thriller som suger in en totalt. Blodisande är ingen överdrift. Om jag bodde i Sibbo så skulle jag inte våga gå ut längre... Boken blandar psykologi, horror, detektivarbete, barndomstrauman, romantik, fult spel och ond bråd död allt i ett. Även om handlingen utspelar sig på ett geografiskt litet område så blir det aldrig tråkigt, handlingen stagnerar aldrig och nästan allting känns trovärdigt.

Vår första bröllopsdag!

Tänk att igår var det ett år sedan den underbara dagen då jag och T gifte oss!

Vi firade vår första bröllopsdag redan på lördagen genom att paddla av alla grejer. Men, vi gifte ju oss på havet så varför inte fira bröllopsdagen på havet? Det var underbart att paddla, tyckte jag. Vi hyrde två kajaker vid roddstadion i Tölö och så höll vi oss nära stranden i ett par timmar. På söndagen hade jag faktiskt lite muskelvärk på insidan av låren av alla ställen, men i övrigt var det inte alls tungt att paddla. Det tar ett par sekunder att inse att kajaken inte kommer att välta när man först sätter sig i den men sedan är det bara att paddla på.

Vi hade minst lika perfekt väder som för ett år sedan och efteråt åt vi mixed grill för två på Vltava i centrum. Vi hade aldrig ätit där men valde det delvis för att vi hade presentkort till S-restaurangerna. (Det fungerade att leva på föräldrapenning + studiestöd + lite jobb hela vintern och våren men nu när vi både köpte bil i början av sommaren som svalt en stor del av våra pengar och föräldrapenningsperioden tog slut så är det också lite skralt med pengarna.) Och det var alltså riktigt bra mat och väldigt bra service och på perfekt ställe alldeles vid tågen. Så vi kom snabbt hem tillbaka till A sedan! På de fem timmarna vi var borta så hann jag bara sakna honom lite grann.

 

Och ja, tills vidare ingen relationskris i det här hushållet efter ett helt år som gifta och trots en 10 månader gammal son. Livet som gift par är riktigt, riktigt bra.