Veckoslutet som var

I lördags gick vi vår traditionella långlänk på 7 kilometer, 1,5 timme. Tidigare gick vi länken kanske en gång per halvår men den här våren har vi gjort det ungefär två gånger i månaden. Arabiastranden är så vacker, där ska vi bo när vi blir stora.
Tips: biff stroganoff. Härligt, gott, enkelt. Kräver väldigt liten ansträngning men känns som något alldeles speciellt.
I söndags åt vi middag hos T:s föräldrar. Det är något alldeles speciellt med att äta hos någon annan, sätta sig i dukat bord och allt det där. Ingen skillnad vad det bjuds på!

Att handskas med känslorna som alltid kommer att komma

Lite i anslutning till gårdagens inlägg, så funderar jag ibland på hur det är så synd att vi lever så hektiska liv i dagsläget (något de flesta väljer helt själva och trots att de vet att de inte egentligen trivs med det) att vi sällan har tid att känna efter. Och det är först när något blir riktigt illa, exempelvis känslomässigt som vi inser att nu är det fan riktigt illa. Hur ofta hör man inte historier om män och kvinnor som efter att en parrelation spricker blir riktigt, riktigt deprimerade och tvingas börja med mediciner för att ta sig igenom sorgen? Eller personer som blir utbrända på jobbet - i flera år kände jag mig trött men jag bara fortsatte köra på och sen till sist kom väggen emot - och tvingas bli sjuklediga i flera månader för att vila upp sig?
Det är helt ok att bli deprimerad, utbränd, slutkörd och behöva hjälp. Men kunde en stor del av alla personer som nu äter antidepressiva (antalet ökar hela tiden) klara sig utan dem om de bara hade lyssnat lite bättre på sig själva före det blev så illa? Att livet går upp och ner hör livet till, men om vi aldrig stannar upp och låter ångesten, sorgen, nedstämdheten komma till oss utan konstant avfärdar den för att vi inte har tid med den, så ackumuleras allt det och sen till sist kommer gränsen emot.
Ofta är piller på sin plats för att personer ska komma igenom det värsta, men ska piller vara lösningen på all vår ångest. Nej, det kan dom ju inte vara. Men om vi ska klara av ångest utan piller kan vi inte köra slut på oss konstant. En trött själ orkar inte med ångest. Jag tror många människor vägrar inse det här. Att de måste jobba på sina känslor. Du kan inte sopa dom under mattan, då blir det bara värre. Var ärlig med dig själv.

Hälsan i balans

Jag läste det här inlägget på Alexandra Brings blogg och ville dela med mig. Alexandra skriver om vad träning gör i din kropp. Och så läser jag det här inlägget av Johan Lindholm på Svenska Yles webb och tänker att jo, om flera människor skulle inse de här sakerna - träningens och den rätta matens fördelar - så skulle vi ha ett bra mycket friskare samhälle.
Jag hurrar lite i mitt huvud och mitt hjärta varje gång jag hör någon säga eller läser någon text där någon påstår att hen inte äter eller tränar si och så för att vara smal/fit utan för att må bra. Att vara smal/fit kan också vara att må bra. Men en människa med rätt bmi kan vara sjukare än en med högt bmi som lever bättre.
Sömn, kost, alkoholvanor, gener, boendeort, munhygien, fritidsvanor, jobb, motionsvanor, mediciner. Allt och ännu mera påverkar hela oss. Vi har ännu en lååååång väg att gå i forskningen för att verkligen förstå hur allt det här hänger samman.
Men vi kan ju alla börja med att bara försöka vara mer hälsosamma. Tänk inte smal, fit, ner i vikt, upp i vikt, bättre kondition. Tänk hälsa. Och känn efter. Det här är något jag borde öva på. Just nu äter jag och rör på mig liksom som jag alltid gjort. Vad är det som säger att det är så bra? Jag håller vikten, men är jag på riktigt frisk? Kan jag känna mig bättre än jag gör nu. Det är jag ganska säker på.

Så tycker jag du ska läsa Anne Hietanens inlägg om Beach 2014.

Jag fortsätter på samma spår

Gårdagens inlägg steg genast till det näst mest lästa på den här bloggen. Det är bra. Jag vill att folk läser. Jag tar också gärna emot kommentarer om ärendet. Kanske du vill berätta någon liknande historia? Om du redan har skrivit en sådan, länka!
Det finns ju förresten många vettiga böcker, både romaner och mer faktafyllda böcker om ätstörningsvård och problematiken överlag. För en tid sedan skrev Sofia Torvalds en bok om sin dotters ätstörning. Den läste jag inte, delvis för att jag avskräcktes av Torvalds historier om hur hon tvingade sin dotter att äta framför henne.
Så finns det ju till exempel Sara Jungerstens roman Lika delar liv och luft som jag läste förra året. Huvudpersonen i den boken har lite samma tankar som många med ätproblematik.
Tipsa gärna om flera bra böcker med samma tema. De behövs. Det här är ett så otroligt utbrett problem och det förstör stora delar av många människors liv. Jag tror tyvärr många friska personer i dagsläget avfärdar ätstörningar med "men fan, ät mera, sluta svälta!" men om det vore så lätt så skulle inte unga kvinnor och män svälta ihjäl sig själva.
Så tror jag också tyvärr att träningsberoende börjar bli allt vanligare. Folk som måste gå till gymmet, springa, jumppa. Det är en av vår tids största paradoxer i västvärlden. Vi har folk som äter och sitter ihjäl sig och så har vi folk som svälter och tränar ihjäl sig.

P.S I den roman jag har i huvudet och planerar att börja jobba på så snart tiden finns så har huvudpersonen också ett komplext förhållande till mat.

Ätstörningsvården - varför finns det ingen vettig sådan?

Jag började för någon vecka sedan läsa en ung kvinnas blogg och fastnade sedan där. Hon heter Linnea och skriver om sin tid på ett behandligshem. Hon vårdas för ätstörning men har varken anorexi, ortorexi eller bulimi utan kan bara inte äta "normalt". Själv har hon förklarat sin relation till mat som att hon använder maten som ett självskadebeteende. Jag blir så ledsen när jag läser Linneas texter. Hon är inlagd med psykpatienter, personer med helt andra problem än hon har och vården verkar vara minst sagt bristfällig och ingen verkar ha koll på vad de borde göra för att få henne att må bättre.
Så läste jag för en vecka sedan det här inlägget på Kostdoktorns blogg. En ung kvinna berättar om hurdan "vård" hon stötte på när hon behandlades för anorexi och ortorexi och andra problem. Så här skriver kvinnan:

"På behandlingshemmet/sjukhuset matades vi med raffinerade produkter fulla av socker, åt minimalt med protein och överöstes av vegetabiliska, förstörda fetter. Glass, godis och sötsaker ingick varje dag under behandlingen. Min mage bokstavligen skrek efter varje måltid, illamående, magont och diarré blev vardag för mig."

Du kan läsa hela hennes brev under länken ovan. Och jag blir så ledsen igen.
Så tänker jag tillbaka på min tid som anorektiker/ortorektiker. På behandlingen jag fick. Jag kom ju slutligen till en på många sätt underbar näringsterapeut - den enda vården jag fick förutom då att jag också sattes på p-piller av läkare som ansåg att det viktigaste var att jag fick min mens tillbaka. Problemet var bara att näringsterapeutens uppdrag i huvudsak var att hjälpa personer som åt för mycket, alltså var feta. Det sade hon åt mig under det första besöket: "de flesta människor äter för mycket, men du äter för lite, det är viktigt att hitta en balans". Men det var helt onödigt att hon sade det. För jag satt ju inne på hennes mottagning då, ett rum fyllt från golv till tak med produkter, affischer, infoblad som berättar hur du går ner i vikt. Några av de där planscherna redovisade hon för mig: "såhär äter man om man vill vara normalviktig". Jag fick också med mig hem infoblad fulla med info om hur man ska välja lättmargarin, äta 6-9 skivor rågbröd per dag och helst välja produkter med mindre salt och bara lite fett för att se till att inte midjan sväller ut. Det var minst sagt lite tokigt. Det var ju inte hennes fel, hon hjälpte mig, det kan jag inte förneka. Men det kunde åtminstone ha funnits ett annat rum där jag och hon hade kunnat träffas för de där samtalen, och gärna broscyrer som inte poängterade vikten av att inte bli för fet. Och jag kommer aldrig att kunna släppa det hon sade under en av de tidigaste besöken. Det var något om att "man får äta glass varje dag, jag gör det också". Hon var nämligen en stor kvinna, överviktig. Och det där satte sig i min hjärna. Människor som äter glass varje dag ser ut som hon såg ut då.

Någonstans här ser jag ett mönster. Ett mycket tydligt mönster. Ätstörningsvården fungerar inte, inte i Finland och inte i Sverige. Anorexipatienter ska inte vara inlagda med psykpatienter, anorexipatienter ska inte tvingas äta socker och enbart vegetabiliska fetter och anorexipatienter ska inte behöva lära sig äta rätt genom att läsa i broschyrer som handlar om hur man går ner i vikt.